Bussen tog oss till Kvarnviks hållplats. Vi gick förbi en gård med ett blåmålat träd. Vilken fin idé att behålla ett dött träd som ett surrealistiskt konstverk! Vid Bernstorps gård kom vi ut på ängarna.

Förhoppningarna var stora att träffa på tusenskönor i mängd idag på Eskilstorps ängar. Men det var 2 veckor för tidigt. Inte den minsta lilla vita prick sågs i gräset. Det är intressant att återvända till en plats och ha förväntningen att allt ska vara som förra gången och finna att mycket är annorlunda.

Den här gången gladdes vi i stället åt det unika, fascinerande marsklandskapet. Havet har format dessa ängar tillsammans med människor och djur. Saltvatten sköljer ibland över ängarna. Växterna som etablerat sig här är därför salttåliga som t.ex. glasörten. Man har förr brutit grästorv, vilket kan förklara de många "insjöarna". Boskap betar här på sommaren och bidrar med sitt trampande till ännu fler gropar.

Vi såg tydligt linjen som den senaste stormen nådde till, en kraftig tångkant. Vi ömsom hoppade, ömsom vadade ut till strandkanten, där vi utsåg en av de många uddarna till dagens udde. Det var självklart när vi valde ut kommunens tolv uddar för besök 2012, att en av dem skulle väljas på dessa ängar.

Vi bekantade oss med tuvmyrornas hus. Den gula tuvmyran, Lasius flavus, skapar ett kullrigt landskap på betade strandmarker. På de torrare delarna börjar de att bygga i en grästuva och för upp jord till grässvålen. På så sätt bildas kullar som kan bli ganska höga.

Vi trodde nu att det kunde räcka med äventyr för idag, men icke. Först hittade Lena en fin fossil, en sjöborre som vi här i Skåne också kallar "trollkonehuvud". Jättaknapp och sköldpadda är andra populära namn. För 40-60 miljoner år sedan var de levande men är nu stendöda. På västkusten lever fortfarande flera arter av sjöborrar.

Sedan började återfärden från stranden. Den innebar många hopp i den sanka marken. Det blir ovanligt många blöta vandringar i år.

Fikapausen på och vid en höstack är också ett bra exempel på äventyrligheten hos våra deltagare.

Måsarna efter den plöjande traktorn var ett säkert vårtecken, liksom tussilagon i vägkanten. En flock rådjur sprang förbi ganska nära oss.

Så gick färden vidare till den lilla fina byn Kronan. Vid Vellinge ängars hållplats tog vi bussen till Höllviken.