Vandringar 2012

Vandring 4/2012: 29 februari. Skanörs norra revel. 21 deltagare. 9 km.

Skottdagen 2012 vågade vi oss ut på vandring igen. Det enda skott som hördes idag var när man sköt in en extra dag i almanackan. I morse hörde vi på P1 att man ska skjuta in en extra sekund den 30 juni för att justera att dygnet faktiskt är aningen längre än 24 timmar. Ur led är tiden! Det blir alltså en skottsekund. Glöm inte att sätta tillbaka klockan då!

Bussen tog oss till Skanörs centrum där Skanörsborna väntade. Vi passerade Axelssons torg och Linnéstången några timmar innan Lars-Ingvar Ljungman tog tag i rullebören för att börja bygga nya skyddsvallar inför hotande högre havsvattennivåer. Ja, det var redan väldigt vått ute på Flommen. Grästussarna fanns här också, de som uppstår när vattnet stiger och sjunker, fast vi inte begriper hur (se vandring 21/2011).

Sedan började den 2,5 km långa vandringen ut på den smala reveln. Det var vit sand, gult gräs och rosa tång hela vägen ut på toppen av udden. Ja, det är rätt, detta var den tredje udden av tolv som vi planerar att trampa ut på i år för att kunna utföra Vellingebravaden. Idén har vi stulit från en man i Båstad som har hittat på Skånebravaden som innebär att man ska besöka Skånes 12 "ytterligheter". Det var en trevlig idé, så det var bara att ändra lite på den för att passa våra trakter. Jag skriver liksom bravadmannen fast något omgjort: "Kommunens uddar är så unika att det bara finns en enda av varje sort."

Man kan läsa om Skånebravaden på www.skanebravaden.se.

Dimman hindrade oss från att se Öresundsbron och vindmölleparken, men vi såg några spöklika varelser på sandbankarna norr om udden. Plötsligt bredde de ut sina vingar och flög iväg. Gäss alltså och inte spöken.

Anita ville gå ut till gässen men vi hindrade henne. Det var alltför mycket vatten mellan oss och gässens tillhåll.

Det var dags för fikapaus. Man hittade plats i gräset som gav lite lä för vinden, som dock inte var så stark idag. På fastlandet såg vi att vi var i höjd med Knösenudden, som snart står i tur att bevandras. Jag tror till och med att reveln har vuxit norrut, så att den nu passerat Knösen med ca 500 meter.

Återfärden gick i precis samma spår som tidigare, det finns bara en väg tillbaka på den smala reveln, men snart vek vi av i höjd med kyrkan och gick över broarna till borgruinen och Sankt Olofs kyrka. Vem var denne man, undrade vi? Sankt Olof?

Han levde 995-1030, var kung i Norge med namnet Olav och stupade i slaget vid Stiklestad. Det skedde ett stort antal underverk i närheten av hans lik och han blev helgonförklarad som Nordens första helgon. Hans namn finns på ca 400 kyrkor, till och med är en svensk ort uppkallad efter honom, Sankt Olof på Österlen. Nidarosdomen i Trondheim byggdes ovanpå hans grav. Han är Norges nationalhelgon och finns alltså kvar även som namn på Skanörs kyrka. Den 29 juli är Olofs namnsdag. Då brukar Skanörs församling göra en pilgrimsvandring till hans minne.

Vidare gick vi förbi de mossbelupna minnesstenarna avseende översvämningen den 13 november 1872 och Hans Alfredsons Jönssten från samma datum 1972. Jag berättade mer om dem på vandring 9/2011.

In i gamla Skanör på kullriga stenar och förbi nyklippta lindar ledde oss Skanörsbon Christina. Per i Vångens hus renoverades med nytt tak. Trevligt att det sägenomspunna huset bevaras. Det är ett av Skanörs äldsta hus. Det är beläget i den del av staden som förskonades från de svåra bränderna under 1800-talet, som förstörde nästan all bebyggelse.

I Skanörs stadspark blommade redan snödropparna och vintergäcken. De mäktiga bokarna hade färggranna stammar. I Skanörs centrum pågår också byggnadsarbeten. Det är biblioteket som får nytt golv. Vid Triangelns hållplats fångade vi bussen till Höllviken.