Idag på detta egendomliga datum, 121121, som är en palindrom (kan läsas likadant från båda hållen) vandrade vi från Höllviken C ut på Lilla Hammars näs och tillbaka. Novembervädret var disigt med sydlig vind. Ca 8 grader. Vid återfärden friskade det till med upp till 12 m/s i byarna. Glasögonen blev prickiga i den fuktiga luften. Väl påklädda var det dock ingen som frös.

I Halörs fritidsfiskareförenings stugby störde vi männens kaffestund. Lars (Hasselgren), gammal bekant sedan tidigare besök, berättade än en gång byns historia. Husen byggdes 1992 med fastställd form och färgskala i svart och blått. Det blev så bra att föreningen fick Vellinge kommuns stadsbildspris år 1993. Mellan 150 och 200 medlemmar har föreningen.

Den nybyggda bryggan har många sponsorer och fler kan få plats. Vi välkomnades till att bada från bryggan men rekommenderades att bära sedliga baddräkter. Vi får även komma och grilla på grillplatsen. Området är inte privat som många nyfikna tycks tro. Välkomna alla, sa Lars!

Härliga rökdofter spred sig från fiskröken. Det var lax som befann sig inuti. Snart kom rökmästaren själv, Kalle Bagare (Kalle Jeppsson) kallad. Äventyrsvandrarna skockade sig kring honom och undrade allt om rökta laxar och ålar.

Till slut kunde vi slita oss från honom och äntra bryggan med alla sponsorernas namn på. Den ska vi bada från när vattnet blir varmare, tycker jag.

Nu väntade äventyret i form av vandring längs stranden med manshöga svinmållor. Eva gick käckt först och banade väg. Barbro sa att hennes första äventyrsvandring gick just här i ännu högre växtlighet. Hon tänkte då: "Vad har jag gett mig in i?" Nu vet hon, för hon har hängt kvar hela 74 gånger. Idag hade vi en ny vandrare, som kanske tänkte detsamma. Kommer hon igen månntro?

Fotevikens museiområde ställde till lite problem för oss. Vi kunde inte fritt passera som tidigare. Beslutsamt trädde vi in i receptionen där vikingahövdingen själv, Björn (Jacobsen), hälsade oss välkomna att korsa genom den fina anläggningen utan entréavgifter.

Vid den sista biten klättrade vi uppför och nerför en hög kulle och kunde sedan fortsätta gå längs den likaledes igenvuxna stranden. Nu hade vi vanan inne och gladde oss åt den kvarvarande blomsterprakten, marviol och malva.

Framme vid den ensamma hoddan i svart och grönt inväntades svansen av vandrare.

Vid en brevlåda med namnet Lars-Erik Larsson stod just denne man. Han välkomnade oss in i det lilla båtvarvet som hans farfar byggde 1917, efter det att Lillhagens lada brunnit ner med en av farfaderns nästan färdigbyggda båtar och ett antal djur.

Här i verkstan har omkring 100 båtar fötts. När båtarna behövde bli längre byggdes huset till några meter. Många nyfikna frågor ställdes och skaran tackade för sig och gick vidare.

Förbi Lillhagens gård, ängen där klostret en gång låg, stranden där slaget vid Foteviken stod 1134 gick färden och snart var vi vid Kumlins väg. Där slutar allmän väg och vi är ute på naturreservatet, Lilla Hammars näs och Näsholmarna. Beträdnadsförbud är det här mellan den 15 april och 15 juli. Det är det rikaste fågelområdet av alla vid Skånes kuster.

Efter klättring över en delvis trasig stätta kom vi ut på det betade området. Ungtjurarna går här ännu i stora skaror. Vi trodde att betet så här års är för dåligt för dem enligt EU:s regler.

De tornade upp sig framför oss, hornbeklädda och testestoronstinna. Aase gick modigt i täten med en käpp. Men flera andra tvekade. Nej, vi tar visserligen vissa risker men denna kändes för stor.

På hemvägen väntade oss kraftig motvind så vi beslöt att genast vända om. Vad ser vi då? Jo, kreaturen kommer springande för att blockera vår flyktväg. Vilken syn! Men nej, de var tydligen mer rädda för oss än vi för dem. De stannade vid vattenkärran och inväntade oss.

Äventyret slutade väl för alla. Vi kom över stättan igen och anträdde hemfärden som avslutades längs Rälsvägen, byggd på den gamla järnvägsbanken.