Idag på FN-dagen steg vi på bussen i Höllviken. Buss 181 tog oss till Skegrie, där vi inväntade buss 146 som förde oss vidare till Albäck, Stavstensuddes hållplats. Så började vi promenaden på Stavstensvägen.

Ingen visste vad som väntade. Deltagarna fick bara veta att det skulle bli en tidig kaffestund på den enda fikaplatsen som kunde uppbringas på den stundande vandringen i den skånska lerjorden. Finns det beteckningen 10+ för dess kvalitet, så är det den som gäller. Det skulle vi snart få erfara. Våra skor blev fulla av fet lera!

Vi vek in på Åkerjordsvägen och möttes av en mäktig syn, världens högsta jätteamarant, en ört på 9,19 meter i fredags och idag 3 centimeter högre enligt koloniodlaren Bo Persson. Han hälsade oss välkomna och berättade om sina odlarmödor med en glimt i varje öga.

Så här skriver Bo Persson på bondeliv.se:

"Det blev världsrekord till slut med min jätteamarant, Giant Amaranthus Australis, på min koloni 26/27 Sjövikens koloniområde i Trelleborg 2012, den blev 9,19 m. det är inte bara världens högsta amarant utan också världens högsta ettåriga ört."

Amaranter finns i olika färger och storlekar. Av blodamaranten gör Bo Persson sallad. Gröt på amarantfrön kokar man som havregrynsgröt fast lite längre. Konstigt att man inte odlar denna ört i skånska trädgårdar, tycker Bo. Den är rik på proteiner, vitaminer och mineraler.

Han lockade oss till många skratt men ljudligast blev det nog när han berättade att gödningen av rekordväxten och de övriga jätteväxterna i trädgården till viss del bestod av hans egen urin. Annan gödning var växtdelar som han grävde ner i jorden runt örterna. Endast ettåriga intresserade han sig för. "Perenner, vad är det?"

Han plockade fram stolar till oss alla så att vi kunde intaga vår andra frukost medan han kunnigt och intressant berättade om hur viktigt det är att odla miljömässigt rätt. "Ta vara på allt organiskt som din jordlott ger, gräv ner det, kasta inget på komposten. Där försvinner kvävet och koldioxiden stiger till väders."

Vi fick smaka på en sockersöt växt som han odlade. Den heter stevia. Den är flera hundra gånger sötare än socker och godkänd i åtskilliga länder som sötningsmedel och kosttillskott (E 960). Ja, det går inte att återge allt vi fick till livs under fyrtio minuter. Vi önskar honom lycka till när han nu ska sälja kolonilotten. Vem kan axla oket efter honom?

Ut på landet gick färden nu på leriga markvägar. I Västra Tommarp övergick underlaget till asfalt på en nyanlagd cykelväg. I Snarringe finns en dubbeldös med samma namn. Den hann vi inte med idag. Det finns bara en enda buss och den måste vi hinna med.

Skegries skolor passerades. Det märks att orten är på tillväxt. Vi gick in i villaområdet och konstaterade att samhället har en filial till Trelleborgs bibliotek. Där väckte vi en viss uppmärksamhet, för vår grupp var större än klassen som hade rast där. Vi klättrade upp på skulpturen Ko av Fred Åberg för en gruppbild.

En cykelstig mitt i bebyggelsen ledde oss till hållplatsen vid E6:an. Där ägnade vi den sista kvarten åt det nyuppförda friluftsmuseet med en palissad av stockar med rikligt textmaterial om intilliggande Döserygg. Det finns hur mycket som helst att berätta om detta fornminne. Det bästa är förstås att cykla dit och uppleva platsen själv och ta del av alla fakta. Kort sagt är det en processionsväg, 5.500 år gammal, som kom fram vid utgrävningar som föregick byggandet av E6:an från Vellinge till Maglarp.

Buss 181 tog oss sedan direkt hem till Höllviken.