Buss 300 stannar numera i Gessie, vilket vi uppskattade idag. I Gessie odlas sparris och potatis. Dessa grödor ville vi stifta bekantskap med. Vi började med sparrisodlaren Johan Larsson. Han tog oss med ut i sparrislandet. I början såg vi ingenting men på nära håll skönjde vi gröna stänglar som stack upp ur marken överallt.

Johan sa att han inte skär av den gröna sparrisen vid skörd utan att han "knäcker" den. Då får han inte med den nedre träiga delen. Nackdelen är att det blir en lägre vikt på sparrisknippet som säljs. Vi uppmanades att knäcka vår egen sparris och äta den direkt. Det smakade friskt och härligt. Färskare kunde den inte bli. Vi invigdes i odlingens alla knep och knåp.

Planteringsåret skördar man ingenting. Första året efter planteringen tar man skotten under endast ca 10 dagar. Andra året skördar man hela maj månad. Sedan in i juni fram till midsommar men aldrig längre. Så låter man plantorna växa upp till gröna plymer och hämta kraft till nästa säsong. Är man sparrisodlare måste man nog ha flera strängar på sin lyra. Johan säljer även ved.

Han och sambon Ingrid Fahlgren driver gårdsbutiken Ylle & Sparris. Den är värd ett besök. Där kan man handla varor för tovning, quiltning, stickning och sparris förstås.

Vi fortsatte vandringen längs Gessievägen tills vi såg skylten "Gessie potatis". Dit gick vi och möttes av Annette Callmer som driver gården och odlingarna tillsammans med maken Johan. Så många Johan det finns i Gessie!

Men först såg vi ett dukat bord med porlande dryck och ... en jordglob. Vi skulle igen fira en bemärkelsedag i Äventyrsvandrarna. Vi har nu tillsammans med våra fötter vandrat 2000 mil och hamnat på vår antipod, belägen i Stilla havet nära Nya Zealands sydspets. Hans-Ove serverade och hyllade oss.

Annette Callmer bjöd sedan in oss i gårdsbutiken som har öppet fem dagar i veckan året om. Man odlar 12 sorters potatis med fantasifulla namn som Amadine och Cherie.

Vi fick därefter anvisning att följa markvägen norrut och sedan västerut längs Pilebäcken, ån som på den sträckan utgör gräns mellan Vellinge och Malmö kommuner. Den rinner upp i V Ingelstad och passerar Hököpinge kyrkby. Vi hade fått tillstånd att gå på den odlingsfria zonen längs ån. En stor grupp som vår kan inte bara trampa in på ett sådant privat område. Det känns inte som om det skulle ingå i allemansrätten.

Söder om Gessie villastad finns en långsträckt ås som har många körsbärsträd på toppen. De hade redan blommat färdigt så vi fick nöja oss med att beundra utsikten över slätten nedanför oss. Våren var nästan över och sommarvärmen på god väg. Vi gladde oss åt många blommor längs vår färd.

I rask takt gick vi på landsvägen till Hököpinge busshållplats. Alla hade bråttom och gick före mig, som hade planerat en annan avslutning, nämligen att gå på insidan av längan av arbetarbostäder längs Malmövägen. Här döljer sig en idyll med trädgårdar och gräsmattor. En man klippte gräsmattorna idag. En annan gång var det hans granne som gjorde det. Han berättade lite om gemenskapen i området. Vi kommer tillbaka och ser om det är lika trevligt nästa gång.

Så kom bussen och tog oss hemåt.