Idag gick färden till Skanör. Vid hållplatsen Stefan Löfving väntade en av dagens "jubilarer", Barbro. Den andra fanns med redan på bussen, Irene. Barbro hade fixat den första överraskningen. Vid Skanörs kyrka väntade oss ingen mindre än Bengt Hansson, Skanörs guide sedan många år.

Han låste upp porten till Skanörs rådhus och berättade för oss hela dess historia. Det var den dynamiske borgmästaren Leonard de la Rose som lyckades övertyga Skanörsborna att det behövdes ett rådhus.

År 1777 invigdes den vackra byggnaden, en envåningsbyggnad på hög stensockel med källare. Varifrån kom sockeln? Jo, från Skanörs slottsruin. Taket blev så småningom utsmyckat med tegel benämnt bäversvanstegel efter dess form.

Här hölls allmän rådstuga ända till 1933. Alla röstberättigade i Skanör fick själva föra ordet, en urgammal sed. Numera är det ju endast folkvalda som har den rätten.

Vi fick veta lite om Sankt Knuts Gille av sittande åldermannen själv, Bengt Hansson. Knut Lavard är mannen bakom högtidlighållandet av den 7 januari, hans dödsdag. Då klämtar Knutsklockan på Skanörs torg.

Två minnesstenar konkurrerar om uppmärksamheten på Östergatan. Den ena är från 1872 och den andra från 1972. År 1872 steg havets nivå högre än i mannaminne. I Skanör nådde den kanske inte ända upp till stenen, som antagligen flyttats, men en stormflod var det som sedan dess lyckligtvis inte upprepats. "Till foten av denna sten gick floden den 13 november 1872". Vattennivån var mer än 3 meter över normalvattenståndet.

Hans Alfredson med humoristiskt sällskap skrev på sin sten: "Men hit gick Joens den 13.11.1972".

Vi fick även se Skanörs kyrkas krypta. Det är mycket ovanligt med kryptor i Skåne, det är endast Lunds domkyrka, kyrkorna i Skanör, Dalby och V. Ingelstad som har kryptor, fick vi veta. Ja, den senares har vi redan haft förmånen att  besöka (vandring 10/2006).

Kyrkan är från 1200-talet och är vigd åt Sankt Olof. Han var kung av Norge, dog 1030 och är Norges nationalhelgon.

Färden gick vidare på den naturnära Kärleksstigen mot Falsterbo. Stigen följer tångvallen och ger en möjlighet att se alla de vackra husen och trädgårdarna. Döm om vår förvåning när vi plötsligt ser en lekstuga med exakt samma takpannor som på rådhuset! Hur har de hamnat där?

Nästa stopp var Irenes överraskning. Hon och Barbro bjöd på gemensamt 50-gångersjubileum i en stor vacker trädgård tillhörig hennes bror och svägerska. De bjöd generöst på sin tid för detta evenemang. Pärlande dryck i höga glas. Vi stannade länge här, nästan alltför länge. Men ... vi hann med bussen från Norra Vånggatan precis när vi ville.