Idag var det kulingvarning så vi övergav planerna att traditionsenligt gå ut på Måkläppen denna årets sista vandring. Vi valde att börja i Skanör och gå mot Höllviken längs Öresundsvattnet, i en turriktning så att vi hade vinden mestadels i ryggen. Någon kuling upplevde vi nog inte. Kuling är ca 10 m/sek eller ca 40 km/tim och det är väldigt mycket. Vi var klädda för hårt väder men blev i stället belönade med sol.

Längs Bredebäcken gick färden. I dess ände hade man av någon anledning spikat för vinkelgenomgången, så nu följde dagens första staketklättring. Strax därpå nummer två. Vi hade för avsikt att följa Östersjöledens blåa pilar och gick ut på ängarna. Ytterligare några blåmålade stolpar såg vi, sedan tog de slut. Ny klättring ansågs nödvändig.

Vi gick en bit uppe på en tångvall och kom till motorkrossbanan. Där såg vi en blå pil igen. Vi efterlyser en pil och en stege där vi klättrade senast!

Så gick vi ner i den höga växtligheten på stranden nedanför soptippen. Vid den lilla "hamnen" öppnade sig bukten mot Höllviken och Vellinges strandängar, en skön syn. Det var för tidigt att dricka kaffe tyckte tydligen förtruppen och tågade glatt förbi borden och bänkarna. Fiskehoddorna i en lång rad lyste grant i solskenet.

En stege ledde oss in i naturreservatet Skanörs Ljung. Grästorvorna låg och myste i vattenbrynet likt mjuka kuddar. Sådana formationer uppstår när vattnet stiger och sjunker. Hur det går till begriper jag faktiskt inte. Vid Ammerännan gjorde vi halt. Träbron över den är sedan länge borta. Men vi visste var det fanns en annan bro.

"Rännan är troligtvis naturlig, åtminstone till en större del. Hade den varit grävd av människohand hade man rimligtvis lagt den över näsets smalaste del. Nu bildar den dessutom en längre bågform. En trolig funktion för rännan har varit att tjänstgöra som ett "drag". Sådana dragplatser från vikingatid och tidig medeltid finns belagda på flera platser i Danmark. Genom att dra de mindre skeppen av typ vikingaskepp över smala näs kunde man undvika farliga rev och dessutom tjäna seglingstid."

Nu kändes det rätt att gå in på skjutbanans område och se där...! Bänkar och diverse andra sittplatser. Kaffe och smörgåsar stundade. Men vidare längs stranden skulle vi, fastän vi befarade att det kunde bli blött. Och blött blev det...!

Långt borta såg vi Gyeholmen som stack ut i vattnet. Där bodde enligt sägnen trollet Gya, som numera gett namn åt flera andra företeelser i Höllviken. Bostadsområdet Gya t.ex. Gyatrollets förskola är en annan. Gyatrollet ställde till med mycket elände för resande över Ljungen. Vi kunde läsa många hårresande historier i senaste numret av Vellingeposten. Alla gick ut på att resan fördröjdes av olika anledningar. Hästen kom hem löddrig av svett, drängen fick lyfta bort stockar som låg över vägen. En gång satt Gya själv bakpå kärran och hästen vägrade fortsätta. Kanske fanns det en förklaring till alla svårigheter. Hjulen sjönk ner i sanden och Gya blev beskylld för att hindra resan. Lönnkrogen där det serverades smuggelsprit som färdknäpp före den långa färden över ljungheden bär nog också en del av skulden.

Och blött blev det alltså, inte inuti skorna men väl utanpå och runtomkring. Skulle vi klara det? I sicksack letade vi oss fram och stundom tillbaka. Med hjälp av plankor, ett stort stycke björknäver och hala stockar tog vi oss i rätt riktning. Vi skickade ut en patrull till höger och en till vänster. Vem fann den torraste vägen?

"Här kommer vi fram!" hördes det glada ropet. En bit till och en till. Där var en sjö. Tillbaka igen. Nu var räddningen nära. Framme vid cykelspåret på den gamla banvallen var det ett ståltrådsstaket och en taggig tråd överst. Nu var goda råd dyra. Kläder är också dyra.

Fram kom nu tidningen som vi nyss läst om Gyatrollet i. Med den liggande tvärs över taggtråden kom samtliga över staketet utan revor i byxorna.

(En tidning kommer i framtiden att finnas i ryggsäcken bland överlevnadsgrejorna!)

Så strövade vi hemåt på banvallen som vi tidigare talat lite föraktfullt om i termer som lång, rak, tråkig, enformig. Nu var vi väldigt glada över att den fanns. Och glada var vi hela vägen till Höllviken för äventyret vi nyss varit med om.