Idag var det andra dagen av tillåten vandring på Måkläppen, så vi lade in en extra onsdagsvandring dit i en jämn vecka för omväxlings skull. Vi fick med oss både 6 manliga vänner och 5 barn på denna spännande tur. Den yngste bara 6 år. Den äldste, nåja!

Det blev tidigt spridning i gruppen. De snabba gick så långt söderut de kunde komma. Sedan svänger den sandiga reveln åter norrut. En vandrare vi mötte, som firade Måkläppen redan under premiärdagen igår i strålande sol, berättade att han följt svängen och kommit så nära land att han tagit chansen att vada de tiotal meter som skiljde honom från Falsterbos Ule Näbbe. Det var kallt förstås men roligt. Ett barn han hade med sig blev buret av en sjöstövelförsedd herre. Idag gick han åter med nya medvandrare, så kul tyckte han att det var!

Vi hade inte lika stor tur med solen idag. Däremot var det mycket lugnt och vågorna kluckade mjukt mot stranden. Sälarna då? De som alltid är så nyfikna? Jodå, de uppenbarade sig för några få utvalda. Vi andra njöt ändå mycket av vandringen.

Det är inte allom givet att få se och vistas på denna numera halvö, fast fler kan göra det än som var fallet för många år sedan då Måkläppen var en ö. Då fick man ta sig ut på den med båt. Man får endast komma hit i månaderna november, december och januari. Alltid utan hund förstås.

De vandrare som hunnit längst ut på den metkroksformade halvön var redan tillbaka och hejade på barnfamiljerna som hade fickorna fyllda av egendomliga föremål, små pinnar, tång, skelettdelar och stelnad tjära samt flinta förstås, riktigt vackra saker faktiskt. Tur att inte alla fynden måste bäras hem. Sjödränkt timmer väger många kilo.

Återfärden gick i samma spår som innan. Hösten glödde i vackra färger. Marviolen blommar egendomligt nog ända in i december.