Vi befarar att busslinjen mellan Trelleborg och Höllviken via Skåre kommer att inskränkas nästa år. Därför åker vi ännu en gång med 182:an till Skåre och börjar dagens vandring där. Vi gör vad vi kan för att förbättra statistiken.

Agneta, Skårebon, möter oss där och lotsar oss till markvägen mot Västrabo gård, den väg som en gång var hennes skolväg. Innan vi kom till den gamla skolan mötte vi getter i en hage. De tittade nyfiket på oss med sina sneda ögon.

Skolan bebos nu av ett par som samlar på grejer från förra seklet. Under helgerna kan man handla i deras 1900-talsaffär. De var inte hemma idag så vi tog oss vissa friheter. Skolan står kvar som Agneta minns den. Katedern finns fortfarande på plats. Barnen på 50-talet fick duscha var fjortonde dag. Det gällde för barnen att ha med en handduk som var fin nog att visa upp för läraren. Hela och rena underkläder också.

Vi strävade vidare i medvinden. De fem vindkraftverken utgör tillsammans med de gamla pilarna och de hurtiga vandrarna en alltid lika inbjudande vy för fotografen. Särskilt när man har dem i enslinje.

Vi hade en uppgift denna gång. Åsen vid Lyckebo gård, är den en naturlig formation eller ett resultat av fortet som är inhyst i den? Efter livliga diskussioner kom vi fram till att det funnits en höjd tidigare och att militären utnyttjat den för att gömma en försvarsanläggning.

Skam den som ger sig. Jag sökte efteråt upp en person som odlat marken runt det som han benämnde en ås. Torra somrar kunde man och kan man fortfarande i det odlade landskapet se ett stråk av dåligt utvecklad gröda ända från Västangård i söder till Foteviken i norr. Det är med all säkerhet grusavlagringar från inlandsisen. Åsen är i så fall ett större utsläpp av grus.

Efter samtal med en annan kunnig person fick jag en ytterligare pusselbit. Han sa att de flesta smååsarna har plöjts ner i den leriga Söderslättsjorden. Rullstenarna i dem behövdes till skånegårdarnas murar. Det är alltså tack vare försvarsanläggningen i åsen som Lyckeboåsen har fått ligga kvar. Nu är den nästan omöjlig att ta bort. Kanontornen är fyllda av betong.

Vi tågade modigt in på den kringbyggda Lyckebogårdens gårdsplan. Där träffade vi ägaren, som en av vandrarna kände, så vi fick möblera om bland trädgårdsmöblerna för vår fikastund. På Lyckebo Gård kan man bo och äta god mat, särskilt i samband med spel på den intilliggande golfbanan.

Vid Axeltofta gård hade vi löfte om att få gå genom hästhagen. Några av deltagarna var speciellt förtjusta i de små varelserna. Längs "diget" gick färden. Vid spången över vattendraget var det några som ville pröva sin balansförmåga. Men se där går gränsen för äventyrligheten. Sådana eskapader planerar jag inte för. Stopp, Erica! Det var svårt nog ändå att ta sig över sankmarken och genom den höga växtligheten.

I Rängs Sandsområdet pågår omfattande nybyggnation av villor. Framme i Kämpinge delade vi på oss till höger och vänster. Tack för idag!