Vi som gjorde vandringen var Elsa, Eva Marie, Eva, Lena, Gertrud och Inga-Lill.

Pingstafton tog vi ett tidigt tåg från Malmö till Mjölby och bytte till bussen som släppte av oss i Hästholmen. Packningen på ryggarna var noggrant vägd. Allt onödigt bortsorterat. 7-8 kg var vikten, om någon undrar.

Vår resa sammanföll med Vätternrundan för damer. Tusentals damer hade företräde på vägarna, men vi hade ingen brådska. Värre var det för busschauffören. Han hade redan gett upp att försöka hålla tidtabellen.

Vi vandrade ömsom på Östgötaleden, ömsom på Klosterleden. Vi var i gamla kulturbygder, det insåg vi när vi först passerade Rökstenen i Rök och sedan Alvastra klosterruin. Vi skulle börja vår vandring i Hästholmen, så dessa platser får vi komma ihåg att besöka en annan gång. Hästholmen har en hamn i Vättern och är en historisk plats liksom tydligen många andra i trakten.

I en annan ruin, Sverkerskapellet, intog vi vår medhavda lunch. Vi gladdes åt försommarens alla blommor. De skulle följa oss under hela resan. Vete, korn och råg stod redan i frö och Eva fick oss att friska upp skolkunskaperna om sädeslagen. "Korn har horn" och "råg är låg", t.ex. När man är många är kunskaperna också många som man kan dela med sig av.

Vi hade bokat tid för visning i Ellen Keys villa Strand. Vi fick veta många intressanta saker om denna märkliga kvinna. Hon är värd en egen berättelse, men den finns att läsa på annat håll.

Nu kom också Elsas väninna från Motala, Margareta, och anslöt sig till gruppen. Hon vandrade med oss vidare till Stocklyckes vandrarhem på toppen av Omberg.

Där intog vi våra rum och satte igång med matlagningen. Margareta hade gjort de nödvändiga inköpen åt oss. Kyckling och sallad avnjöts i kvällssolen.

På söndagsmorgonen besökte vi intilliggande Naturum med utförlig information om floran och faunan på Omberg. Med kamerorna i högsta hugg begav vi oss ut på spången över Mörkahålets naturreservat.

Orkidéerna reste sig stolta ur kärret. Vilken skönhet! Många andra för oss nya växter examinerades. Fast Lena och Eva visste namnen på de flesta. Hela dagen gick vi i fint väder genom skog och över äng. De vildaste djur vi mötte var kor. Pioner blommade i alla trädgårdar.

Som mest reser sig berget rakt upp ur Vättern ca 172 meter över havet. Vi fick hejda oss vid stupet Västra Väggar. Ingen mansspillan! Fast ändå! Några av oss kikade över branten. Vid Storpissans vattenfall måste vi bara stanna till. Ja, så förflöt dagen med den ena naturupplevelsen efter den andra.

Målet för dagens vandring var Borghamn som har ett stort vandrarhem. Där bodde vi lyxigt, några av oss i enkelrum, andra i dubbelrum. Solnedgången över Vättern var majestätisk. Vi bestämde oss för ett dopp i vattnet men blev avrådda. Temperaturen är endast ca 8 grader i denna djupa insjö. Det blev dusch i stället.

På kvällen var det bokat på Gyllenhammars värdshus. Den måltiden är värd en resa! Härlig miljö, fantastisk mat och vilket mottagande vi fick! Denna kväll stod för lyxen på vandringen.

På måndagen vandrade vi på Östgötaleden längs Vättern, förbi vindkraftverk, genom myggmoln ut på slätten. Vid en ladugårdsvägg fikade vi smörgåsar från frukostbordet, för vid stranden fick vi inte sitta. En dam körde bort oss. Hon var väl trött på alla vandrarna som slog sig ner på hennes terrass vid sjön. I efterhand tog jag reda på att vi hade kunnat sitta i gräset. Ibland är man dum och efterklok. Det blev inget bad nu heller.

Elsas Margareta hade gett oss vissa tips för dagens vandring. Först var det Örberga kyrka. Taket pryds av praktfulla kalkmålningar från medeltiden. Vi satt länge och lyssnade på inspelad information om kyrkans 900-åriga historia.

Här ligger också Örgården som byggdes 1915 som sommarbostad åt Prins Eugen, målarprinsen. "Här fann prinsen nya motiv i slättens vidder och himlens spel över Vättern vilket så småningom resulterade i målningarna Det regnar på Omberg och Jagande skyar."

Nästa tips var Stubbegården, ett kafé där man äter kakor, så mycket man vill för 120 kr. Vi beställde förstås bara kaffe och en eller två kakor för ett betydligt lägre pris. Men vackra kakor var det! Goda tårtsnittar också!

Vidare mot Vadstena kom vi förbi ett ståtligt gods som varit bebott av Verner von Heidenstam. Det var år 1903 som han nygift med Greta flyttade in på Naddö. Greta blev sedermera hustru till vår egen Anders Österling. Ja, det är många historiskt intressanta företeelser man träffar på när man är ute och vandrar. Men bäst ändå är naturen och samvaron med kamraterna.

I Vadstena tog vi in på Pilgrimscentrum och fick rum på folkhögskolan. Vi gjorde i ordning vår picknick inhandlad av Inga-Lill och Gertrud på Coop vid Vadstenas torg omgivet av gamla byggnader, bl.a. ett pietetsfullt grönmålat apotek. Vid Vätterns strand satt vi sedan hela kvällen och njöt av mat och dryck och en enastående solnedgång.

På tisdagen gick vi en "runda" på 10 km som man föreslog på Pilgrimscentrum om man vill återvända till staden på eftermiddagen. Det ville vi förstås på vår sista vandringsetapp.

Målet för dagen var ett annat av Elsas och Margaretas tips. En god vän ville bjuda oss på kaffe och visa en jordkällare inredd som ett andaktsrum, Capella crucis. Det ligger i Granby vid pilgrimsvägen från Skänninge till Vadstena. Pilgrimerna brukar stanna där, gå in i Bengts trädgård, titta in i jordkällaren och fika en stund. Bengt klipper gräset och gör platsen inbjudande.

Egentligen fanns det två jordkällare. På Bengts tomt fanns en som han möblerat med ett bord och en kandelaber. Det var hit pilgrimerna gick och inte till det gamla kapellet. När man nyligen gjorde en översyn över Klosterleden ville man av någon anledning inte kännas vid det något förfallna kapellet i underjorden.

Nu gjorde han det inbjudande vid kaffebordet för oss. När vi tittar ut genom fönstret ser vi en steglits i buskarna. Och se där, där är en till! En mycket ovanlig syn! För Bengt blev dagen en höjdpunkt, många damer på kaffe och två steglitser. Undrar just vilken upplevelse som var den bästa för honom?

Efter en titt i jordkällaren med litet träaltare och och ljus gick vi tillbaka till Vadstena på den nerlagda järnvägen. Spåren och syllarna fanns kvar så vi inte kunde spåra ur!

I dagarna invigdes ytterligare en pilgrimsled, Birgittaleden, som har namn efter den heliga Birgitta, Sveriges enda helgon. Den nya leden passerar bl.a. Ulvåsa där hon var bosatt med sin familj. Den är kanske föremål för vår nästa försommarvandring. Nu stundade sightseeing i den gamla staden, som gjorde oss glada och hungriga. Först lite mat, sedan bussen till Mjölby och kvällståget hem.