Idag steg vi upp i ottan. Redan kvart i sju tog vi bussen för vidare färd till V. Ingelstad där vandringen började. Det första målet var Jiddebjer. Det är en kulle som sticker upp i landskapet. Inte så högt, men ändå, högt nog för att kännas som en höjd. Fast någon utsikt hade vi inte för vi satt liksom i en krater i "berget".

Här intog vi frukosten med medhavd gök utifall att göken inte skulle göra sig hörd. Det gjorde den inte. Därför bad vi Ulla Kristina att berätta om gökfenomenet i naturen, fågeln som lägger ägg i andra fåglars bon. Värdfågeln märker inget vid kläckningen utan matar ungen som bara växer och växer.

Vi utredde också begreppet "kaffegök". Det är en blandning av kaffe och brännvin. Man tog förr en gök för att inte bli "gökdårad". Enligt folktron blev man förhäxad av att höra göken på fastande mage och det var en bra anledning att dricka alkohol. Ja, ja!

Jag måste skriva några rader om en märklig växt som vi såg. Skogsbingeln! Carl von Linné var så förtjust i den att man uppmärksammade den på hundralappen som designades  år 1986 med många Linnémotiv (ersattes av en ny med liknande motiv år 2001). Han tyckte att skogsbingeln hade ett intressant sexliv. Arten är tvåbyggare med han- respektive honblommor på olika plantor. Blommorna ser olika ut fastän de tillhör samma art.

Vi fortsatte vandringen på kända vägar och kom in på en härligt mysig stig som ledde till V. Ingelstads kyrka. Lite hit och dit gick vi vidare (det var inte gökens fel, vägen gick så och vi hade bara att följa den) och kom så småningom till Östra Grevie. Där finns en historisk plats som var vårt nästa mål. Månstorps gavlar, ett slott i ruiner från 1600-talet. Efter sex och ett halvt års vandringar har vi äntligen nått fram till denna majestätiska byggnad. Hur har vi kunnat undvika den så länge?

Där väntade oss en överraskning. Självaste slottsfrun hade dukat upp en måltid med de ljuvligaste jordgubbar och champagnedryck, bordet smyckat med ståtliga kandelabrar. Var det slottsfrun? Nej, förstås, hon flyttade redan 1678 efter det skånska kriget som utspelades 1674-1679.

Vid det blodiga slaget vid Lund 1676 förlorade svenskarna och danskarna nära hälften av styrkorna. Läs mer om detta krig för det tillhör nog inte de mest kända. Det var mycket nära att Danmark återvunnit de skånska landskapen som de förlorat endast tjugo år tidigare. Den danska slottsfrun lämnade alltså platsen 1678 och passade på att förstöra gården när den ändå snart skulle falla i svenskarnas händer. Hon fick nog hjälp av sina fränder.

Den vackra kvinna som nu mötte oss vid ruinen var Diana, dotter till Birgitta. Både Birgitta och Christina firade den 50:e vandringen på detta ståtliga sätt. Säsongens första jordgubbar smakade underbart!

Vi fick även slottets historia berättad för oss. 1540 byggdes gården med all den tidens lyx. Knappt 150 år senare var dess saga all. Men nu har den fått nytt liv under somrarna. Då spelas och sjungs det på backarna utanför inför stor publik.

I dammen lekte grodorna helt obekymrade om att alla vi 23 stod och tittade rakt in i deras sängkammare. Det var ett väldans oväsen!

Vi tackade och gick vidare troget åtföljda av en liten hund. Den gick med oss flera kilometer. Vi oroade oss alltmer för att den inte skulle hitta tillbaka. När vi kom till Kratten mötte vi Ebba som tog hand om den, medan vi smet iväg. Snart var vi i Östra Grevie där bussen hämtade upp oss starkt försenad.