Årets första vandring gick i ett nästan snöfritt Höllviken. Vi vandrade längs Hjeltska promenaden förbi de sex ståtliga välbekanta skulpturerna. På bron över Falsterbokanalen stannade vi och delade ut 15 frågor om kanalen och dess tillkomst. Frågor som vi kunde tala om när vi fortsatte på Västra Kanalvägen. Frågorna kan man läsa här (inte nu men snart).

Halvvägs komna och varma i kläderna, åtminstone de som hade fyra lager sådana på sig, gick vi igenom frågorna och svaren. Det blev en del intressanta synpunkter och nya frågor. Vem tog t.ex. hand om avverkningen av all skog innan grävningen började? Det måste ha varit enorma volymer skog. Jo, det visste Monica besked om. Två av huggarna var Höllviksborna Hilding Nilsson och hans bror.

Jag fick låna tre månaders Trelleborgs Allehanda anno 1940, inbundna i ett gulnat kartonnage, av Hildings dotter, Solvig. Dem ska jag läsa igenom med stort intresse, både beträffande brobygget, kriget i Finland och i Europa. Snart får vi kanske svar på våra undringar om både det ena och det andra som hände 1940.

På stranden var det fortfarande is och snö. Havet hade fört upp stora högar av tång som nu låg tunga och frusna längs kusten. Vi samlades vid den nya, fina bryggan i Ljunghusen. Där är varje bräda försedd med namnet på den som skänkt brädan.

Åtskilliga bänkar på bryggan är också försedda med donatorns namn. Utom en längst ut. Där står en känd devis, kanske inte fullt korrekt återgiven. Jag skriver här den version som kallas sinnesrobönen. Den får bli dagens poem:

   

    ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

      mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Detta är en förkortning av en längre bön skriven av en amerikansk präst år 1926. Han hette Reinhold Niebuhr. Bönen används ofta av AA-rörelsen. Ja, den som går längs ut på bryggan kan sitta på bänken en stund och begrunda vad man kan förändra och inte. Vi gjorde det inte denna gång.

Vi passade i stället på att sjunga och hurra för Barbro som fyllde år. Hon bjöd på en påse godis dagen till ära. Sedan blev det fritt fram för Ljunghusenborna att leda vandringen tillbaka till kanalen på vackra vägar. Så kom vi så småningom fram till bron igen.

Där simmade knölsvanarna emot oss i förhoppning att kunna tigga några överblivna smörgåsar av oss. Man gläds åt de vackra vita fåglarnas elegans och förundras över deras storlek och flygförmåga. De hör faktiskt till de största fåglar som kan flyga. En vuxen hanne väger ca 12 kg.

Agneta berättade att hon hade sett sångsvanar i Skåre. Det är ganska lätt att se skillnaden mellan de båda arterna, trots att de är ungefär lika stora. Knölsvanen har förstås en knöl överst på den brandgula näbben, hannarnas är större än honornas. Sångsvanens näbb är gul och smal. Knölsvanen simmar med stjärten uppåtböjd, sångsvanens pekar ner mot vattnet.

Snart var dagens vandring slut. Nästa gång blir det träff i Skanör. Då tågar vi...