Vandring 9/2010: 19 maj, Skåre - ett fiskeläge. 14 deltagare. 7 km.

Boken, Skåre - ett fiskeläge, får utgöra dagens litterära anknytning. Boken kom ut i fjor. En grupp entusiaster har tillsammans åstadkommit ett, i mitt tycke, mästerverk, en mycket intressant bok, som beskriver händelser som utspelats inte bara på Skåre utan antagligen på flera andra fiskelägen längs Skånes kust. Agneta Renström är en av författarna och dessutom en av våra äventyrsvandrare.

Bussen tog oss till Kurland, där vi gjorde en kringgående vandring runt den nya bebyggelsen. Det var trevligt att studera den modernaste arkitekturen. Området kan bli riktigt trivsamt när växtligheten får mogna till lite.

Vi klev över en stätta in i den lilla lövskogen i Maglarps grusgrop. Sand har tidigare utvunnits här under lång tid. När man upphörde med verksamheten avstod man från att fylla igen den, vilket är många andra grustags öde. Ja, ägaren har faktiskt skyldighet att återställa ett grustag efter avslutad täkt. Nackdelen är då att man förstör den nya miljön som uppstått under tiden, såsom tillkomst av backsvalor och andra djur och växter som hunnit etablera sig.

Här har förre ägaren, Bengt Hansson, kämpat för backsvalorna. Resultatet ser vi nu, södra Sveriges största backsvalekoloni finns här under några hektiska veckor med bobyggande, äggläggning, ruvning och matning av ungar. Vi kunde konstatera att fåglarna ännu inte anlänt hit.

En stor förändring sedan vi var här förra gången var att hela skjutbanan var inhägnad med högt stängsel och taggtråd. Det har blivit en fejd mellan de nyinflyttade på Kurland och skjutbanans intressenter. Stängslet hindrar barn och obehöriga från att komma in på området. Oss också, så vi fick klättra upp ur grustaget och runda stängslet på utsidan. Ljudet från skjutvapnen stör de boende. Några rikoschetter har också oroat dem. Vad kan hända härnäst? En flytt av skjutbanan kanske?

Nu upplevde vi en rolig överraskning. Nisse väntade på oss vid den egenhändigt grävda dammen med iskall flädersaft uppdukad på en stubbe. Han hade även sågat upp några nyfällda klibbalar för att visa oss den illande brandgula färg som veden har. Han sa att färgen bleknar så småningom. De unga bladen är klibbiga, därav namnet. Medan gråalens blad är spetsiga är klibbalens urnupna. Klibbalen är den vanligaste i södra Sverige.

Nisse berättade för oss om sina tankar kring jord och odling. Dammen innehåller kräftor, när minken håller sig därifrån. Det har den inte gjort på länge. Energiskogen ger kanske inte så stora inkomster men är bra för viltet. Ja, så där kunde han hålla på länge och berätta. Vi kommer igen och vill höra mer, Nisse!

Vi skulle ju till Skåre och höra på fler berättelser. Agneta, vår egen Skåreguide, har en hel boks kunskaper att ösa ur. Det började med Skåres skansar, sedan var det dansbanan, missionshuset, hamnen, byalagets klubblokal, äldsta huset, Git Gay, Janstad och mycket, mycket mer.

På vägen hemåt längs stranden vandrade vi i ett hav av gula blommor. Det bestod av sommargyllen och maskrosor. Vita blommor fanns det också många av, t.ex. mandelblom, tusensköna och löktrav. En pytteliten blå blomma tror jag är backförgätmigej. Det är med stor glädje jag konstaterar att jag kan ta med mig blommorna hem i min kamera och göra dem än mer synliga i närbilderna.

Vid Mogrevestenen och Lillön väntade vi på bussen till Höllviken. Den kom i full fart, men Barbro var alert, sprang över vägen och stoppade den. Solen lyste varmt på oss hela tiden.