"Vad finns att se i Vellinge?" frågade en vän, när jag berättade om planeringen inför årets Vellingerunda. Det var inte en äventyrsvandrare som frågade. Denne vet att det finns något att se och uppleva vart man än ger sig ut på vandring i natur och kultur. Ibland vet jag en del på förhand, ofta möter oss oväntade överraskningar.

Denna gång gick vi "motionsrundan" motsols. Det är så den är uttänkt, för de små skyltarna sitter vända åt vandrarens håll. Eller löparens. I fjor gick vi åt motsatt håll och såg skyltarna först när vi passerat dem. Det finns kartor på Vellinges hemsida med de olika lederna inritade. Det är ett mycket fint initiativ.

Den röda slingan ledde oss först förbi Vanningen och kommunhuset. Därpå gick vi längs motorvägen in i en höstlig park. Vilken kontrast det blev, tyst och bullrigt om vartannat! Trevligt livligt blev det när vi mötte en förskoleklass som orienterade, snitslarna hängde i träden. Färger och djur ledde dem rätt. Vi hjälpte en pojke som var på fel spår.

Då och då gick vi genvägar. Snart var vi på spåret igen. Inne i byn sneddade vi över Vargtorget med de 80 avtrycken av vargtassar. Vissa var nästan osynliga efter 6 års slitage på parkeringsplatsen. Några var välbehållna. För tredje gången nämner jag konstnären och arkitekten bakom denna förträffliga oas i centrum, Ulla Viotti.

På kyrkogården träffade vi Håkan Nilsson, som är kyrkovaktmästare. Ett besök i kyrkan var inplanerat men mötet med Håkan var oväntat lyckosamt. Vi berömde den vackra växtligheten på kyrkogården. Han sa att man inte fick göra större ingrepp utan att först tillskriva Länsstyrelsen. Barrväxterna, tuja och idegran är stora och vackert formklippta.

Här skjuter jag in dagens dikt. De första stroferna av Anders Österlings Träden.

Träd har jag älskat och jag fröjdas än

åt grönskans härlighet i vårens gala,

men hellre vill jag som en ärlig vän

få trösta dem, när de stå vinterkala.

De gröna träden ha en kort säsong

i årets mönster av bestämda data.

Det långa mörkret sätter snart i gång

sitt orgelbrus, sin ödsliga toccata.

Håkan guidade oss i kyrkan som var smyckad med vita blommor till minne av kyrkoherden som avlidit dagen innan. Vi tände ett ljus för honom. Kyrkan är alltid öppen för besök. Den har en vacker interiör. Man står mitt i kyrkrummet på en stenplatta, som tidigare troligen var grunden för en kamin. Därifrån ser man mot altaret. Länge diskuterade vi anledningen till att altaret inte tycktes symmetriskt placerat. Vi kom på lösningen så småningom! Åk dit och utforska!

Kyrkan byggdes troligen under 1100-talet. Sedan tillkom tornet och valven. Korsarmarna uppfördes under 1800-talet. Den snidade predikstolen och altaruppsatsen är från 1600-talet.

Vid åsynen av kyrktuppen utbrast en vandrare: "Nu har jag det! Korsordet! Svaret på ledordet som var Högsta hönset! Kyrktupp!"

Kanske vi nu kan svara på frågan ovan.