Vandring 17/2010: 27 oktober. Den stora omsorgen. 25 deltagare. 9 km.

Denna gången skulle bli min hundrade. "Då ska du vara vår gäst!" sade Ann-Sofie och Gertrud. Jag visste inte något alls om vad som skulle hända och det var en konstig känsla. Jag vill nog ha full koll, som man säger. Fast bara när det gäller Äventyrsvandringar. Annars följer jag snällt med på allt som andra har planerat. Det gjorde jag faktiskt i dag också. Det var spännande.

Vi åkte till busshållplatsen Vellinge Ängar och gick västerut. Sedan vek vi av mot vänster och höger, vänster och höger och dito flera gånger. Till slut gick vi ut på Vellinge ängar. Naturen lyste i vackra färger. Rött, gult, brunt och grönt. En man följde försynt efter oss. Han undrade förstås vad vi gjorde på "hans" ängar. Vi frågade honom om ängarna och fåglarna. Han sa att om vi hade tur skulle vi få se havsörn. Andra fåglar han hade observerat var bl.a. blå kärrhök.

Han berättade också att han sköt gäss när det var tillåtet. Grågås och kanadagås får skjutas från 11 augusti till 31 december. Det är bara bröstet man tar tillvara. Det krävs alldeles för mycket arbete för att kunna använda andra delar av gåsen. Han gav oss ett gåsrecept som jag redan på kvällen fick anledning att ringa till honom om. Det slumpade sig så att en jägare jag känner kom till mig med ett gåsbröst. Det vägde ganska exakt 1 kg. Gert Grapes recept var att bröstet skulle vila i en marinad bestående av rödvin och kryddor över natten, sedan tillagas i ugn i svag värme. Jag gjorde så. Mitt omdöme är att köttet är mycket mörkt, inte så mört (kan enligt Grape vara en gammal gås), väldigt "mörk" smak. Jag tror att jag skulle kokt det i stället. Är det någon som har ett annat recept?

Det var ett trevligt möte med "lokalbefolkningen". Vi råkar ofta ut för sådana möten. Vår stora grupp väcker uppmärksamhet och nyfikenhet. Det gör att vi får reda på mycket mer än det som står i böcker. Vi lyssnar alltid uppmärksamt och ställer frågor. Minst en per deltagare!

Snart passerade vi föreningsstugan som jag tror tillhör IFK Finish i Vellinge. Den har ett underbart läge mitt i naturen. Här förbereddes för ett bröllop förra gången vi var här. Lyckostar, säger jag!

Lyckosten i dag var dock jag själv. Vid Eskilstorps ängar väntade en mottagningskommitté på oss. Tommy hällde upp champagne i glasen och Pauline på Lokaltidningen intervjuade oss. Det var ju en stor händelse som utspelades i dag. Åtminstone för mig. 100 gånger på vandring i Äventyrets tecken. Det kunde jag inte ana, när jag för snart sex år sedan tog med några vänner ut på Knösen. 99 gånger senare står vi nu här och celebreras. Det är inte slut nu utan fortsätter med nya stigar och besök i natur och kultur på Söderslätt.

Lokaltidningen: http://www.e-pages.dk/vellinge/117/6

Vi har alla kommit i kontakt med sockermajs. Det är mycket gott att pensla majskolven med smält smör och gnaga av kornen. Jag minns från barndomen att folk hade höns i trädgården. Det bästa de visste var torkade majskorn (hönsen alltså). Hur kunde deras magar smälta dessa hårda gula bitar? Ibland använder vi majsmjöl i matlagningen. Polenta är också ett majsbegrepp. Prydnadsmajs, har ni hört talas om det? Ja, nu har jag det. Minimajs också. Majs innehåller inte gluten som vete, råg och korn gör. Amerikanerna gör whiskey av majs, corn whiskey.

Nu lämnade vi majsfälten och kom till en stor gård, Lorensdals gård. Där stod bordet dukat för 25 vandrare. De leriga skorna ställdes i farstun. Den förbeställda maten hämtades och jag beställde min boeuf bourguignon.

Ann-Sofie läste en fortfarande aktuell dikt av Harry Martinson ur Den stora sorgen från 1971.

Naturens lagar är redan på väg
att ställa oss alla mot väggen.
Den väggen är lag av naturen.
Den saknar evangelium.
Den stora sorgen måste vi alla dela.
Då blir den möjlig att bära.
Den stora sorgen är den stora omsorgen.
Den måste vi alla lära.

Det finns bland alla bör och borde
ett måste för alla.
Alla måste lära att sörja för världen.

När mänskan nu fått makt nog
att ställa till världssorg
då är tiden inne
att bota världssorg i tid
innan all naturen blir
sorgebarnet för alla.

Detta kallas omsorg i tid.
Den verkliga sorgen
som i tid ser och inser.

På bordet stod två fina blombuketter. Den ena var från vandrarna och den andra från Studiefrämjandet som stödjer vår verksamhet.

Tack för en fantastisk dag!