Vandring 15/2010: 29 september. Strövar utåt näset. 24 deltagare. 8 km.

Under två dagar, måndag och tisdag, har stora skaror tranor ljudligt passerat över våra huvuden på deras väg till sydligare trakter. Jag har inte sett dess like tidigare. Min förhoppning på onsdagsmorgonen var därför stor att vi skulle få uppleva en tredje dag med dessa ljudliga fågelsträck ute på Lilla Hammars näs, dit vi nu styrde kosan. Ibland ser man tranor mellanlanda på det flacka näset. Men icke, inte en enda vilsekommen fågel såg vi!

En dikt ska ledsaga denna vandringsberättelse. Författaren är vår vän sedan förra vandringen, Anders Österling. Dess namn är Onopordon, vilket är namnet på en tistel, ulltisteln, onopordum acanthium. Jag skriver de två första verserna av fyra, som passar bäst in på dagens vandring. Jag bifogar en bild av en annan vacker tistel som växer på näset.

När jag strövar utåt näset

ser jag redan höstens spår.

Heden vissnar. Själva gräset

grånar som en åldrings hår.

Blott en reslig tistelkrona

längst därute tecknas av

liksom för att kärvt försona

ögats sorg vid öde hav.

Starten gick vid OKQ8-macken. Rose-Marie Kumlien hälsades välkommen. Hon skulle tillsammans med sin make, Kjell, vara vår guide idag. Detta par bor längst ute på näset och har något så ovanligt som ett lik i garderoben. Mer om detta senare.

Vi gick längs stranden men blev tvungna att bestiga "berget" i Vikingabyn. Det var inte helt lätt, inte heller att ta sig ner på andra sidan. Sådana svårigheter ska vi undvika i fortsättningen. Äventyrligheten har sina gränser.

I Lilla Hammar träffade vi på vår vän sedan flera tidigare vandringar, Lars-Erik Larsson. För den musikaliskt insatte läsaren säger jag att det inte är han med Pastoralsymfonin. Larsson tittade upp på oss från måleriarbetet och frågade: "Är det mig ni är ute efter?" Nej, den här gången ville vi varken höra dragspelsmusik eller fiskerihistorier. En annan gång hoppas vi på ett besök.

Vid Lillhagens gård finns en backe på åkern nära Klosterdammen. Där tror man att man har funnit rester av en liten träkyrka. Rose-Marie berättade initierat för oss om de senaste rönen när man undersökte området med magnetometer.

Färden gick vidare ut till den lilla husklungan där naturreservatet tar vid. Där väntade Kjell i sin mysiga trädgård.

Han visade oss var gravfältet från järnåldern hittades på 1930-talet. Den mycket begränsade utgrävningen gav vid handen 141 skelettgravar. Många fler järnåldersmänniskor har begravts här på ett stort område, som är ett av de största gravfälten i Skåne från järnåldern, ca 100-800 e.Kr. Det märkte Kjell när han grävde för att utvidga huset. Då satte han spaden i resterna av en människa. Detta är bokstavligen talat hans lik i garderoben.

Så tog paret oss med till åkern där man nyligen funnit spår av vad man förmodar är ett påbörjat bygge av en ringformad "trelleborg" av samma typ som andra borgar i det danska riket från ca 900-talet. Javisst, man kunde märka en kvartscirkelformad upphöjning. Den märks mera när området översvämmas vid högvatten. Vi frågade oss: varför fullbordades inte bygget?

Längre ut mot Foteviken gick vandringen. Vi såg över till fastlandet vid Eskilstorps ängar. Härifrån skulle man kunna se ön som ligger mitt i viken, om inte växtligheten i vattnet skymt sikten. Viken var en gång en örlogshamn och ön hade säkert en strategisk betydelse. Några arkeologiska undersökningar av den har ännu ej gjorts. Kjell berättade också om undervattensspärren vid Fotevikens mynning. Den undersöktes arkeologiskt på 1980-talet. Årsringsmätningar av pålverket och de sänkta skeppen daterade virket till ca år 1000. Ja, mycket mer kan sägas om detta intressanta område, men jag hänvisor till andra källor.

Så blev det dags att säga adjö till Kjell. Vi avstod från den sista kilometern ut på spetsen av näset. Den är ett fågelreservat med begränsat tillträde under våren och sommaren. Fågellivet är intensivt och störs av människor. På hösten går man där obehindrat och njuter av ödsligheten. Vi skriver upp denna tilläggsvandring som ett önskemål på listan.