Vandringar 2010

Vandring 11/2010: 9 juni, Jag, Ljung och Medardus. 21 deltagare. 10 km.

Jag, Ljung och Medardus av Hjalmar Bergman väljer jag som litterärt tema för denna vandring av flera olika skäl. Ljung blev verkligen på många sätt ett tema idag.

Till familjen Ericaceae, ljungväxter, hör bl.a. släktena Calluna, ljungar, och Rhododendron, rododendronar (jo, det stavas så). Båda dessa släkten stiftade vi bekantskap med under dagens vandring, låt vara att den ena är en odlad sort. Vi besökte en trädgård med Sveriges största rhododendron. Ägaren är, hör och häpna, Rigmor Ljung. Vi gick över Skanörs Ljung, full av ännu ej lilablommande ljung. Blommade gjorde däremot den enorma "busken", som växer på Rigmors tomt. Hon har även en "liten" en, som också den har imponerande proportioner.

Men för att ta det från början, så tog vi bussen till Strandbaden i Falsterbo. Där påbörjade vi vandringen som så många gånger förr ner över ängarna och stranden. Vid naturreservatet Skanörs Ljung iakttog vi försiktighet, så att vi inte beträdde området närmast stranden. Det får man göra först den 16 juli.

De flesta av oss var glada för att inte behöva komma i närkontakt med kor och tjurar av rasen Highland Cattle. De som vi såg tittade bara på oss under lugg och fortsatte sitt mödosamma oavlönade arbete med att tugga i sig björksly. Vi tackar för det!

Hur är det nu med ljungen? Kan den vara släkt med rhododendronen? Jag tittar närmare på blommorna. De har vid en första åsyn inte mycket gemensamt. Jo, färgen är lila, men storleken är verkligen så olik som det kan bli. Pytteliten och jättestor! Jag har emellertid tagit närbilder av båda blommorna och då ser man likheten. Se här! Ljungblomman i augusti ser ut så här. Visst är den ett underverk i all sin litenhet och visst liknar den den jättestora blomman? Ja, det tycker jag i varje fall.

När vi efter vandringen bland Ljunghusens hundratals blommande rhododendron i olika färger kom fram till Rigmors trädgård väntade oss flera överraskningar. Det var vårens sista vandring, det visste alla, så lite festligheter var väntade. Men inte alla. Ingrid firade sina 50 gånger som äventyrsvandrare, så det blev skummande dryck i glasen, som ledsagade de härliga mackorna från Märtas Kafé.

Jag själv blev utsatt för mitt största äventyr hittills i gruppen. Fem år och nästan 100 gånger resulterade i ett jubileum med en fantastisk present från vandrarna. En ballongfärd! För två! Jag blev stum och stammande. Jag vill inte, tänkte jag (och sade jag), men är detta vad alla förväntar sig av mig så måste jag. Varmt tack från oss båda! (När jag skriver detta har ballongturen redan ägt rum. Den var fantastisk! Jag var inte ett dugg rädd.)

Tack också till Rigmor som generöst delade med sig av trädgårdens prakt.

Så blev vårens vandringar avslutade på ett storartat sätt.