Vandring 10/2010: 26 maj, Livets träd. 18 deltagare. 10 km.

Patrick White är engelsmannen som blev australiensare. Ja, hans föräldrar var det men bodde i England vid hans födelse. Han slog igenom 1955 med Livets träd, som beskriver nybyggartillvaron i Australien. Det dröjde länge innan nobelpriskommittén hittade honom långt därborta. 1973 fick han alltså nobelpris i litteratur, som den ende hittills från Australien. Boken heter Stormens öga. Den titeln hoppas jag att vi slipper använda som tema för någon vandring.

Äntligen bar det iväg på en skogsvandring. Torups bokskog är en skog som är värd namnet. Närheten till Malmö gör det möjligt för skolor och daghem att göra utflykter dit med buss.

Dessvärre var det idag samma buss som vi tog. Ditvägen gick bra, men på återfärden hjälpte det inte att man pressade in ungarna. Vi fick ändå inte plats. En resolut lärare beordade: "Alla sjätteklassare UT!" Osagt: "Så att pensionärerna får plats." Klassen fick sedan gå två kilometer till nästa hållplats där en annan buss skulle hämta. Vi trycktes ihop och svettades ikapp med barnen och lärarna.

Buss nummer 142 kallas på sommarhalvåret för natur- och kulturbussen och gör en extra sväng neråt Torup under några turer. Övriga resor går den ordinarie vägen. Om man är många kan man boka en buss i förväg. Det ska innebära att Skånetrafiken sätter in en extra buss. Två sådana bokningar hade gjorts av de inblandade skolorna, men på grund av ett eller annat missförstånd kom det inte några extra bussar.

Detta blev på sätt och vis dagens Äventyr. Logistiken är en ganska stor del av vår verksamhet. Det är enastående trevligt att den fungerar för det allra mesta. Vi kom hem i beräknad tid i dag också, trots allt trubbel under färden.

Det var inte svårt att välja vandringsstråk i dag, det var bara 10-kilometerssträckan som var lång nog åt oss. Svart-vitt alltså! Den utomordentligt fina märkningen av stigarna gör det omöjligt att gå vilse, annars vet man inte hur det skulle gå. Vi mötte flera vandrare som var "ute och cyklade". Vi, som var försedda med kartor och Gertrud i spetsen, hjälpte dem tillrätta.

Bokarnas raka, höga och omfångsrika stammar tornade upp sig framför oss som pelarna i en katedral. Ännu var lövverket ljusgrönt, så ljuset silade ner på marken och vegetationen.

Det var mest vita och gula blommor. De vita var buskstjärnblomma, myskmadra och välsmakande ramslök, de gula var gulplister.

En och annan blå skogsviol smög nere i gräset. Vi fick plocka en för att få en fint foto. Så sjöng vi några rader på den välkända sången:

”Plocka vill jag skogsviol och ljungens fina frans,

plocka, plocka famnen full och binda till en krans.”

Plötsligt öppnade sig skogen och vi befann oss på en stig med odlingar på båda sidor. Snart var vi inne i skogen igen. Vid en rastplats med bord och bänkar var vi helt nära Sallerups parkeringsplats. Hit kan man åka och parkera bilen och komma till en mindre "befolkad" del av skogen. Men rastade gjorde vi i en glänta i skogen. Några hittade en stubbe, stor nog för fyra.

När bokollonen faller till marken händer det att de kommer i god jord och börjar gro. Då visar sig ett underverk i form av en groddplanta som ser ut på ett helt annat sätt än växten med några fler dagar på nacken. Två stora tjocka blad! Hjärtblad.