Vandring 1/2010: 20 januari, Snöljus. 17 deltagare. 12 km.

Dagens vandringstitel är Snöljus efter titeln på en roman av Lars Andersson. Jag har i min bokhylla funnit flera böcker med titlar som kommer att passa till vandringarna. Det blir bokförslag framöver av de mest skiftande slag. Hoppas att ni tycker att det är kul. Har ni egna förslag tar jag gärna emot dem. Jag själv ska snarast läsa Snöljus.

Det hade snöat några dagar och landskapet var vitt. Vinden kom från öster och blåste oss i ryggen nästan hela tiden. Vi var glada att få vandra igen efter juluppehållet.

Vid Kurland finns två hållplatser, den ena heter bara Kurland och den andra har tillägget Fågelvik. Det var den sistnämnda som var dagens avstigningsplats. Hur Kurland fått sitt namn är det fortfarande ingen som kan svara på. Kanske efter landskapet med samma namn i Lettland, där det ända fram till andra världskriget bodde en återstående rest av en tidigare betydande svensktalande befolkning (Wikipedia).

Hursomhelst gick vi på cykelvägen till Albäck, genom tunneln in på den öppna platsen framför monumentet som uttrycker tacksamhet till skaparen av Albäcksskogen. Han hette Torsten Jungbeck och året var 1924. Planteringen sköttes av skolelever bl.a. från lärare Anselms klass på Västra skolan. Kostnaden var 5.717 kr. (Roligt att läsa dessa rader i en skrift om Trelleborg, för läraren Anselm talade min far och hans syskon ofta om. De bodde nästan granne med Västra skolan.)

Vi gick in i skogen och svängde västerut på stigen förbi dammarna. De grävdes på 50-talet på vardera sidan om Albäcken. Fina bryggor tar en ut i vattnet om man vill fiska. På vindlande stigar kom vi genom en planterad skog av höga träd. De stod i snörräta rader. Vi får återkomma till våren och ta reda på vad det är för träd. Ingenting på eller under träden skvallrade för oss om dess namn.

I bäcken simmade en svan och några gräsänder. Många fåglar attraheras av skogen på grund av bl.a. det milda klimatet. Berndt Fribing har skrivit en informativ artikel om floran och faunan i Albäck. I området har man observerat inte mindre än 250 fågelarter. Vi har anledning att återkomma hit flera gånger.

Så kom vi ut på en markväg till Maglarp, byn med den gamla kyrkan, en av Nordens första stenkyrkor. Den är omgärdad av en mur av både gammalt och nytt datum.

På gården Albäcksborg såg det fint ut, men det var allt annat än fint den 1 augusti 2004 när en tromb slagit ner och förstört tak och vält omkull fordon och träd. Jag hade turen att befinna mig en bit ifrån och få fram den nyinköpta kameran i tid och fånga det dramatiska ögonblicket. Bilden kom till och med i tidningen. Möllevingen tillhör Skegrie mölla och kyrkan i bakgrunden är Skegrie kyrka. Avståndet till tromben var 3 km.

På Maglarpsgården kan man handla grönsaker på vissa tider, dock inte onsdagar. Men man kan inte köpa foderkål, för den låter man stå kvar på fältet hela vintern. Den är mycket uppskattad av rådjur och harar, både som föda och som skydd. Vi undrade och smakade på bladen på den cirka en meter höga växten och gissade på kål förstås. Men ingen kände till foderkål, fast NU vet vi.

Nu var det dags att korsa den trafikerade E6:an. Vi kryssade mellan vägmaskiner och cementblock och fick samtidigt ta del av det historiska vägbygget som just nu äger rum vid Maglarp. På småvägar tog vi oss till raststället runt ett kullfallet träd. Inte så mysigt precis. De jättelika halmrullarna hade varit roligare, men ingen tänkte på kaffe när vi passerade dessa. Nåja, vi hade lite lä där vi satt.  Gården heter Almviks gård.

Snart blev det uppbrott och alla gick raskt förbi vindkraftverken ner till stranden vid Fredshög och på markvägen förbi Almaregården till Kämpinge, där några tog bussen och andra tog sig hemåt på annat sätt, dvs till fots, fortfarande bländade av "Snöljus".