Vandring 8/2009: 22 april, Man ska inte kasta sten i glashus. 21 st. 9 km.
Det är fantastiskt roligt att åter mötas från alla håll. I dag var vi deltagare från Malmö, Skanör, Skåre, Trelleborg och så Höllviken förstås. Alla strålade samman i Snarringe vid Skegrie. Där vinkade en man till oss. Det var Göran på Solgården. Han hade nog stått och spanat in oss, en hel timme tidigare än jag avtalat.
Därför hoppade vi över dubbeldösen och gick direkt in i två av de tolv växthusen där man föder upp pelargoner. Vid vårt spontana besök i november var det julstjärnor och i mars växte primulor här. Inte mindre än 360.000 plantor får för närvarande sin första tids omvårdnad här. Blommorna får inte gå i blom, så tiotusentals knoppar låg avbrutna i en stor container. Pelargonen är en mycket populär blomma. Det finns många olika former och färger. Mycket vackra, säger jag, som är en stor beundrare och odlare själv.
Vi tackade Göran och drog vidare förbi numera välkända Axatorpsgården där vi återsåg den gula lilla katten från novembervandringen förra året. Den följde den gången med oss flera kilometer och jag oroade mig för att den inte hittade hem. Nu såg jag med egna ögon att den inte bara hittat hem, den hade också vuxit till sig ordentligt. Längs vägarna har vi numera idel vänner och bekanta. I Bokenäsgården bor Britt-Marie, konstnären. Hon visade oss några av konstverken som fanns kvar efter påskens konstrunda. Hon berättade senare att det var hon som återbördat katten till Axatorp, helt emot kattens vilja.
Vi skyndade vidare till Hammarlöv, där kyrkan öppnats för oss. Marie-Louise, som är vår nyaste deltagare, är barnfödd i Hammarlöv. Hennes bror bor kvar och är betrodd med kyrknyckeln. Vilken tur vi har! Han fyllde dessutom år i dag, så vi fick användning för våra sångarröster.
Hammarlövs kyrka är en av fyra i Skåne med runt kyrktorn. Tornet hör till de äldsta på Söderslätt. Det byggdes i försvarssyfte för att skydda mot de krigiska vendernas härjningar vid Skånes sydkust. Kyrkan och tornet byggdes i slutet av 1100-talet. I taket finns bevarade kalkmålningar. På den gamla drängaläktaren kan man se målningar med de sju dygderna, som kanske inte var desamma som den katolska kyrkan hävdade. Jag kunde utläsa t.ex. kyskhet, rättfärdighet, snillhet (snille eller snällhet) och frimodighet.
Vi låste kyrkan och lämnade tillbaka nyckeln till Thomas, födelsegrisen. Han pekade ut riktningen för den fortsatta färden. Ut i "stycket" skulle vi gå för att komma genaste vägen till Trelleborg. Det var en fantastiskt vacker och spännande väg. Först en grusväg med en gräsremsa i mitten, sedan längs en å som rann friskt i vinklar och under broar, sedan åter på en grusväg. Jag hade inte rekat vägen så den var lika rolig för mig som för alla andra vandrare. Vi gladde oss åt kastanjen som precis slagit ut liksom åt björkens hängen och tussilagons solgula blommor.
Vi nalkades bebyggelsen i Trelleborg och hamnade slutligen på Hedvägen där vi inväntade bussarna som tog oss till Malmö, Skåre, Höllviken och Skanör. Vilken fin service Skånetrafiken ger oss. Vi skulle inte kunna vandra som vi gör utan bussarna, eller hur?
