Vandringar 2009

Vandring 4/2009: 25 februari, Knösaturen. 18 st. 10 km.

Nu när vi vandrat under hela fyra år passade vi i dag på att upprepa den tur som vi gjorde allra första gången. Vi gick runt Knösen. Det finns tre utskjutande uddar eller näs i vår närhet, Knösen, Nabben och Lilla Hammars näs. Två sandrevlar som man kan gå ut på är vi också glada över, Måkläppen och norra reveln i Skanör. Vi har vandrat ut på dem alla vid flera tillfällen.

Knösen är nog den som innehåller flest spännande "moment". Ängar, skog, tångvallar, highland cattleboskap på vinterbete, kyrka, borgsruin, badhytter, Flommens "insjöar", Kärleksstigen och bostadsbebyggelse. Vi ha skrivit om allt detta tidigare. Här kommer lite till.

Vi steg av bussen vid Stefans Löfvings hållplats och sneddade bort mot Skanörsgården. På gräsmattan såg vi stora högar av grus och sand. Mullvadar, gissade vi och började prata om dessa djur. Jag har tagit reda på lite mer om dessa små kryp.

Mullvadar har en mörk päls, väger ca 20 gram, gräver gångar ca 20 cm under markytan, använder både fram- och bakben som skyfflar. De kan ha ett revir på ca 600 kvadratmeter, äter halva kroppsvikten per dag i form av daggmaskar mm. De har dålig syn men god hörsel och gott luktsinne. Ja, synen har de inte så mycket nytta av i det kompakta mörker som de vistas i. De kan ta sig fram i gångarna med ungefär samma hastighet som vi på släta marken, ca 4 km i timmen. Men de är mycket osällskapliga - där slutar likheten. Högarna ligger i mynningen av varje gång, så man kan gillra fällor åt dem om man önskar. Rovfåglar och rävar kan sitta på lur där och vänta in dem. Men de har mycket att göra när de ska föda upp sina ungar som är små som bönor när de föds. De dias först och matas sedan med mask. Vilken egendomlig tillvaro! Och vi ser bara en massa sandhögar och retar oss på att de förstör gräsmattan.

Vi gullade med de mycket unga highland cattlekalvarna på vinterbetet. Men är de egentligen så söta? Titta på bilden! Vet alla skillnaden mellan halm och hö? Nä, tänkte väl det. Jag var inte ensam ovetande. En deltagande bonddotter undervisade mig. Hö är torkat gräs och halm är stjälkarna på den skördade säden. Hö är näringsrikt foder på vintern, medan halm strös ut på golvet, för att djuren ska ha det mysigt. Nåja, mjukt och rent kanske.

Vid borgruinen i Skanör ligger travar av ved från de nyligen skövlade almarna framför kyrkan och på rådhustorget. Skövlade låter kanske som ett onödigt ingrepp, men det är det inte alls. Träden var angripna och på väg att självdö. Det är en långt utdragen process, som man inte vill åse. Sågar man ner träden, kan man också i viss mån hindra vidare angrepp. Framför kyrkan kommer man att plantera glanslind, på torget valnöt och naverlönn. Det blir några nya träd på vår kunskapslista att lära oss känna igen. Almsplintborren sprider svampsporer som bildar mycel i almens kärl, som täpps till för näringstillförsel. Almens ved känner man igen på den mörka kärnan. Den har alltså inget att göra med sjukdomsangreppet. Vi hoppas fortfarande kunna se friska almar blomma på bar kvist så tidigt som i april månad.

På ängarna ut mot Hovbacken och den långa raden av badhytter såg vi små svenska flaggor nerstuckna i hundbajs. Det var både roligt och tragiskt. Roligt för att någon försedd med en stor påse flaggor fastsatta på tandpetare tagit sig för detta hyss. Tragiskt för att vi på detta sätt blev varse den enorma mängden hundbajs i ett vackert område. Det är inte en utan hundratals hundägare som vänder sig bort när hunden bajsar och låtsas som ingenting, när det är så enkelt att plocka upp avföringen i en påse och ta med sig hem till soptunnan. Fy skäms!

När vi gått en bit på banvallen och Kärleksstigen gick vi upp på vägen och tog buss 100 hemåt. Då hade vi gått 10 km - igen!