Vandring 17/2009: 4 november, Kvinnornas Malmö. 18 st. 5,5 km.

"En vandring i kvinnornas Malmö" är ett av 13 vandringsförslag i boken, Gå till historien. Jag valde ut den här turen efter att ha läst och begrundat denna förträffliga bok ur alla möjliga synvinklar. Det blir fler turer framöver, det lovar jag. Det är fantastiskt givande att vandra runt i en stor stad med olika teman. Denna gång var det alltså kvinnornas historia. Varje vandrare fick var sitt stopp att berätta om med bokens hjälp. Vilka föredragshållare vi är begåvade med i äventyrsgruppen!

Vi började vid Södervärn där vi steg av bussen med kulingen i ryggen. 14 m/sek! 50 km/tim. 2 grader i luften. Långkalsongerna, vantarna och mössorna satt bra på kroppen. Vi stod tätt intill varandra när vi läste upp fakta ur boken. En äldre man i 82-årsåldern trodde att vi var en syförening. När vi sa att vi var äventyrsvandrare tyckte han nog att han såg något syndigt hos oss. Han följde med oss en bit, sedan försvann han med sin systempåse.

Det var en intressant lokal kvinnohistoria som vi följde genom Malmös gator och byggnader. Det började med sillagummorna som gick med sillen från Limhamn in till staden. På Södra Fisktorget står en fin staty som hyllning till dessa prångare. Där ser man rullebören med hela dess innehåll. En bessman kallades i Skåne för bissmare. Med den vägde man både barn och sill.

Malmö blev industristad och kvinnorna behövdes för de enklare sysslorna med låg betalning. För tillverkning av cigarretter, choklad, dufflar och strumpor behövdes kvinnokraft. Hantlangning efter branden när "Doffeln brann" 1888 utfördes också till stor del av kvinnor.

Enda chansen att bli myndig och hantera sin egen förmögenhet för en kvinna var att "lyckas" bli änka. Då fick man överta hus, pengar, verksamhet och ibland t.o.m. mannens titel. Så var fallet med änkan Anne Pedersdatter gift Rosenvinge. När vi stod framför huset på Västergatan, byggt år 1534, blev vi varse den spännande historien.

Först 1863 blev ogifta kvinnor myndiga när de fyllt 25. Gifta kvinnor fick vänta ända till 1919. Då var det 21 år som gällde. Sedan 1989 blir barnen myndiga vid 18 års ålder, det vet vi alla.

Det fanns driftiga kvinnor då liksom nu, fastän det var mycket svårare förr att få igenom sina projekt. Skolorna för flickor innebar en stor förändring i utbildningen. Snart fanns det sju sådana skolor i Malmö. Fröken Tekla Åbergs högre läroverk för flickor var en av dem. "Stenkulas skola" är uppkallad efter grundaren Maria Stenkula. År 1842 kom folkskolestadgan och skolplikten 1882.

Tänk att Agnes var så minnesvärd att hon fick namnge Malmös enda "kvinnliga" gata! Agnes var hustru till tomtägaren konsul Runnerström. Vi efterlyser fler gator med kvinnonamn, eller hur?

Spinnhuset på N Vallgatan förknippas onekligen med kvinnor. Spinnsidan, ni vet, är den kvinnliga delen av en släkt. På Spinnhuset befann sig alltså kvinnor, men oftast som straff för att de inte levererade tillräckligt mycket garn till manufakturerna.

En kvinna av idag har låtit en målare göra en stor arbetsansökan på graffitiväggen på Kaptensgatan. "Jag kan ta vilket jobb som helst!" Den målningen får illustrera utvecklingen i Malmö "från sillagumma till chokladböna" som redaktören Roger Johansson myntade i boken som vi vandrade efter. Han kanske skulle kunna hitta på något roligt namn på den fyndiga unga kvinnan.

Nu inser jag att jag inte kan återge mer än en bråkdel av allt intressant som finns att läsa i boken. Jag nöjer mig därför med att berätta lite om besöket i Ebbas hus på Snapperupsgatan 10. Det är det gula minihuset som är inklämt mellan de nybyggda jättarna runt omkring. Vi hade turen att få veta att huset är öppet för besök på onsdagar efter kl 12. Det passade oss precis.

Guiden berättade allt om Ebba och huset för oss. Men ... vi fick inte plats därinne allihop på en gång. Vi gick ut på den lilla kullerstensbelagda gården och kikade in i verkstaden och utedasset. I huset levde Ebba ända till 1984, då hon donerade hemmet till Malmö museer.

Efter cafébesök och rundvandring i St Petrikyrkan gick vi till bussen vid Hansakompaniet som också har en intressant kvinnohistoria. Här fanns Malmö Yllefabrik som kallades Doffeln efter ylletyget som tillverkades i Duffel i Belgien. En "duffel" med träknappar har nog de flesta av oss ägt en gång.

Ja, så var den trevliga vandringen slut!