Vandring 12/2009: 26 augusti, Sommarvandring. 16 st. 12 km.

Fyra bilar sammanstrålade först i Höllviken, sedan på Sundsgårdens parkering söder om Råå.

Sundsgården är en stor folkhögskola med många byggnader och studerande. Terminen började just i dag, så vi passerade tyst förbi och gick nerför trapporna till stranden. Kusten på denna sidan av Skåne är inte flack som vi är vana vid i sydväst. Det såg vi redan här och blev varse under nästan hela dagens vandring. Namn som Glumslövs backar och Hilleshögs dalar avslöjar vad det rör sig om.

Över Örby ängar och förbi Rya golfklubb gick färden i medvind. Att vi senare hade det stora bostadsområdet Rydebäck innanför oss märkte vi inte. Vi missade också att kliva upp från stranden för att få syn på gården som gett namn åt hela området. Mangårdsbyggnaden ligger nämligen inte många hundra meter från stranden. Träd och buskar skilde oss från den.

Här fanns förr rikligt med lera och följaktligen ett av många tegelbruk i området. Man skeppade t.ex. tegel till Själland under Christian IV:s tid. På Rosenborgs slottsväggar i Köpenhamn kan man fortfarande se de vackra handslagna tegelstenarna. Vi såg också de mångfärgade stenarna på flera husfasader både i Fortuna och i Ålabodarna.

Vi tog en kaffepaus vid Skansen i Fortuna. Här byggdes en av 11 försvarsanläggningar under Karl XII:s tid och tidigare. Kungen skickade en order från Turkiet år 1711 att det skulle uppföras skansar på flera ställen i Skåne som skydd mot danska anfall. Att försöka återerövra Skåne stod högt på den danska agendan, särskilt som den svenske kungen befann sig så långt borta. Ryssarna var också angelägna österifrån. Vi vandrare märkte inget av historiens vingslag, bara den häftiga nordvästen, där vi satt bakom Fortuna Strandkrog, som öppnade först kl 18.

Fortuna är en idyll med en lång gata omgärdad av gamla och nya hus på ena sidan och en strandremsa till varje hus på andra sidan. Överallt var gräset nyklippt och tomten blomsterprydd. Sedan blev kusten brant igen. Vi gick uppe på randen av sandberget och såg ut över Vens Backafall. Tänk att bo här och ständigt ha sådan utsikt! Vi närmade oss Ålabodarna. Där såg vi den stora "Graven vid havet", som är en av Skånes bäst bevarade gånggrifter. Hade vi haft en ficklampa med oss hade vi nog inte kunnat hindra Gertrud från att krypa in i den mörka öppningen.

Gabriel Jönsson föddes i Ålabodarna och vistades ofta ute på Ven. Hans födelsehus finns inte längre kvar men "Flicka från Backafall" kommer man att sjunga länge än. Här finns ett litet rökeri som serverade oss sill och lax till ackompanjemang av vågornas brus. Styrkta av måltiden tog vi oss an den steniga stranden till Sundvik. Stenarna är här så vackra att man måst sätta upp skyltar att stenplockning är förbjuden.

Nu kom vi till Rustningshamn, platsen med det oförklarliga namnet. Kanske var det här båtarna gick in för att lasta tegel från det närbelägna tegelbruket. Härifrån klev vi in i det vackraste av alla landskap, uppför hundra trappsteg och vidare in bland backarna och dalarna med en fantastisk flora. Denna plats kan bara beses av vandrare. Och vi såg och njöt. Vi tog farväl av Sandbergen och gick in i den strandnära skogen. Ytterligare en golfbanas gröna släta greener kom i vår väg innan vi tog bussen tillbaka till Sundsgården där bilarna väntade.