Vandringar 2008

Vandring 7/2008: 9 april, Vellinge Väster. 17 st. 10 km.

Vi var 17 vandrare i onsdags. Så många har vi varit endast en gång tidigare. Det gläder mig att intresset är så stort.

Vi började med en busstur kl 7.43 till Kvarnviks hållplats. Där gick vi upp på åsen vid kvarnen. Åsen är en del av Bernstorps backar. Man ser rester av den på flera ställen. Det är jordbruket under århundraden som naggat åsen i kanterna. Backarna borde skyddas så att de bevaras till eftervärlden. De är de enda höjderna vida omkring. Kvarnen var en av sju kvarnar på Vellinge Väster och räknades som en av de bästa. 1843 uppförde Nils Andersson en ståtlig mölla av holländsk typ. Den ödelades 1893 genom en eldsvåda. En ännu större holländare från 1855 flyttades hit från Malmö. År 1936 infördes motordrift. Elektriciteten hade gjort sitt genombrott.

Vellinge Väster och Kronan, som var några av målen för dagens vandring, är områden inom Vellinge kommun som har fått översiktsplaner. Där beskrivs historia, natur, bebyggelse och precis allting som finns inom områdena. Det skrivs om vad som ska bevaras och hur, samt vad som kan förändras till det bättre. Det är intressant läsning som finns på kommunens hemsida.

På Södra Ängavägen svängde vi västerut. Innan vi nådde stranden svängde vi norrut och kom till gården där Hellbergs snickerier har sin verksamhet. Förutom kattpensionatverksamheten renoverar man kulturhus. En jättesten ovanpå en annan förbryllade oss. Vem har lagt dem där och hur har det gått till?

Det står åtskilliga mycket stora pilar längs den här vägen. De var nyhamlade. Ann-Sofie kunde upplysa om att Vellinge kommun anlitat kulturklippare till kommunens pilar. Man får inte klippa dem på egen hand. Pilar är värdefulla träd, som inte får lämnas vind för våg. Vart tredje år klipps de professionellt. Det känns tryggt, tycker vi. Det ser mycket fint ut med alla nyklippta pilar. Det dröjer inte länge förrän det tittar fram små gröna knoppar överallt runt snittytorna. Sedan kommer årsskotten. Redan nästa år ser träden ut som riktiga pilar igen. Träden på bilden är poppelpilar.

Vi hade fått ett unikt tillstånd att närmare bese Jeppas och Annas gård. Huset byggdes 1888 och står fortfarande kvar i ursprungligt skick, visserligen moderniserat men med utsökt känsla. Den kullerstensbelagda gårdsplanen framför stallet är intakt. Vårdträdet, almen, som Jeppa planterade 1888, fälldes tyvärr i höstas. Trädet fick gå samma öde till mötes som alla andra sjuka almar i Skåne. Det får man bara acceptera. Ägarna hade även inomhus gjort det gamla huset rättvisa med snickerier och textilier, det kunde vi konstatera genom fönstertittning. Tack för det!

I byn, Vellinge Väster, beundrade vi de gamla husen som underhållits fantastiskt fint. Vi träffade två genuina "urinvånare", varav en värmlänning. Denne var nog av det skämtsamma slaget. De berättade att de var mycket glada och stolta över sitt boende på orten. Uppe på stora vägen kom vi snart till Lilla vägen i Kronan med liknande bebyggelse. Platsen var en ny erfarenhet för de flesta av oss. Hade vi inte redan alla haft idealiska bostäder hade vi avundats de människor som bor här.

På Kylebjer besteg vi den högsta höjden i dessa trakter. Vi var hela 10 meter över havet och pulsen steg. Flåsande bestämde vi oss för att rasta på läsidan av "berget". Där kunde vi glädja oss åt porlet från Vellingebäcken. När vi gått en bit på vägen mot Fädershill hörde vi två vidunderligt vackra tuppar upphäva sitt revirkuckelikuande.

På Eskilstorps ängar finns en vallanläggning som vi tidigare sett. Nu var det dags igen. Man får hoppa ca 500 meter på grästuvor. Hoppar man snett blir man våt. Vi kom ut till den märkliga anläggningen i "spridda skurar". Några vägrade att gå de sista meterna. Det var helt enkelt för vått. Stövlar nästa gång anbefalles. Vad är då detta för en underlig formation?

Vallanläggningen på Eskilstorps ängar består av en vall ytterst, en vattenfylld vallgrav och en ö i mitten. Det finns en liknande anläggning vid Gessie, som vi sett på avstånd vid vandringen den 27 februari 2008. Den är "dubbel", den har två vallgravar. Det är på 1600-talskartor över denna anläggning som man sett en byggnad på ön. Kanske var det ett sjömärke för att hitta rätt vid färden till handelsplatsen Hököpinge. Jag tror att båda anläggningarna har haft sådana sjömärken. Om det var lika blött då som nu förstår jag att man grävde upp vallarna så att man kunde gå torrskodd på dem.

Jag har också tankar på att det är en vacker skapelse man åstadkommit för praktiska ändamål. Vad tycker ni? Jag emotser andra tänkbara lösningar på gåtan.

Vi såg på reservatsskylten att ängarna är fridlysta enligt Convention of Wetlands för våtmarksområden. Det är både fåglar och djur av andra slag samt växtlighet som har betydelse för den biologiska mångfalden och det ekologiska systemet som skyddas på detta sätt. Området ingår också i SPA (Special Protection Area) och SCI (Sites of Community Importance) inom ramen för Natura 2000, med uppgift att skydda särskilt viktiga rastlokaler för flyttande fåglar. Vi kan alltså glädja oss åt att vi har unika strandängar i kommunen. Vellinge ängar utanför Vellinge Väster är också föremål för skydd av olika slag. De får t.ex. inte växa igen. Vi kan se vad som händer om stranden blir igenvuxen och oåtkomlig för människor och djur. Inne i Foteviken är det oframkomligt vid stranden. Planer finns att röja växtligheten där. I SDS den 13 april kunde man läsa om förslaget att göra hela strandområdet till ett naturreservat.

Återfärden över Vellinge ängar var behaglig. Lite vatten här och var åstadkom trevliga vägval runtom, som diskuterades livligt. Tusenskönan blommade inte lika ymnigt som förra året vid den här tiden. Vi återvände till verkligheten via bebyggelsen på Vellinge Väster och hållplatsen med samma namn. Klockan var 12, då bussen anlände. Stegräknarna var ganska överens. 10 km.