Vandring 1/2008: 16 januari, Knösen. 19 st. 6,5 km.

Vilken fin dag vi hade i dag!

Trots ganska dystra väderleksutsikter var vi 17 personer som steg på bussen vid olika hållplatser. Ytterligare 2 damer väntade på oss vid Stefan Löfvings hållplats i Skanör. Klockan var 9.30. Vi vandrade liksom många gånger förut förbi dinosaurien på en Löfvingstomt. Den reser sig fortfarande ståtligt i ena hörnet, en märklig "trädgårdstomte".

Ättebäcken är ett område som är omgivet av tångvallar. Det är mycket naturskönt, även nu på vintern. Vattenfåran har tidigare varit mycket större. Den var grund men segelbar djupt in. Den användes under medeltiden som ett hamnområde och man drog pråmar ända in i bebyggelsen i Skanör. (Melin: Skanörs och Falsterbos historia)

Vid Skanörs kyrka samlade vi ihop oss på begäran av gruppledaren. Det skulle sedan visa sig att det inte alls var svårt att hålla ihop gruppen trots att den var större än någonsin tidigare.

Vi vände näsorna mot norr och fick vinden i ryggen. Det var ca 5 grader varmt så vi kunde inte ha det bättre. Till vänster hade vi alla vindkraftverken ute i Öresund, på Lillgrund, ett stort antal, jag tror jag skrev förra gången vi såg dem att det var 48 stycken. Öresundsbron fanns i samma riktning, vilket kändes fel. Perspektivet förvrids en del när man rör sig runt på Näset. Förklara det den som kan!

Vi tog oss ut mot strandängarna på markvägen som slutar med en grind. Barbro öppnade den för oss. Siste man stängde den. Så gick vi längs tångvallen ut till ladorna där boskapen från Skanörs Ljung vinterbor. Det var åtskilliga nyfikna, bruna, lurviga djur av rasen Highland Cattle som betraktade oss under lugg. Lite senare fick vi bannor av en hundägare för att vi gått upp på tångvallen för att hälsa på djuren.

Vid naturistbadet, Svanrevet, ville några gå in och kika på vad som dolde sig bakom porten. Det fanns enligt dem inget särskilt spännande där innanför. På sommaren vadar man ut på norra reveln genom det grunda vattnet i viken. Det är de vita stränderna därutanför som hägrar. Vi som vandrat där många gånger vet att sanden verkligen är kritvit och ljuvligt varm och inbjudande.

Vi hittade vårt gamla fikaställe som ligger i lä bakom en tångvall. Där satte vi oss i en lång rad bakom tångvallen. Hoppas att hundägaren inte hade vägarna förbi. Han kunde kanske ha synpunkter på detta också. Efter en stunds vandring kom vi fram till ett stormfällt jätteträd. Där tog vi en gruppbild. Alla 19 fick plats på trädstammen.

Nu rundade vi toppen på Knösen och började återfärden söderut på markvägen och vi fick vinden rakt i ansiktet. Det var mycket blött på båda sidor om vägen. Markerna här kan knappast ligga mycket högre än en eller två meter över havet. Vi undrade om det nånsin är torrt på ängarna här. Tillbaka i bebyggelsen gjorde vi honnör utanför konstnären Ann-Charlotte Hjorts hus. Hon målar fantastiska akvareller. Flera av deltagarna har hennes konst på väggarna.

Skanörs församling har anlagt en vacker kyrkogård i anslutning till ängarna. På gravstenarna kände vi igen en del kända personers namn och sände en tyst tanke till dem. Det var några unga människor och vi tänkte på livets nyckfullhet. Trafikolyckor skördar tyvärr många offer.

Nu passade det mycket bra att ta bussen klockan 12.05 tillbaka till Höllviken. Mittemot busshållplatsen finns det mycket berömda "skoträdet". "Vem som hängt upp gympadojorna, stövlarna, kängorna och pumpsen på grenarna är inte riktigt klart. Men det är nog ingen skomakare. Ryktet säger att några tidigare elever på Skanörs skola ligger bakom tilltaget." (Sydsvenskan)