Vandring 13/2007:  10 oktober, Skanör - Bredeväg – Skanörs soptipp – Ljunghusen – Höllviken. 14 deltagare. 8,5 km.

I onsdags var vi 14 stycken som tog bussen till Skanör. Vi steg av vid Stefan Löfvings väg, vår favorithållplats. Sedan vi bekantat oss med dinosaurien på sagde Stefans väg betraktade vi vimpeln som hängde orörlig på flaggstången. Det var verkligen lugnt! Vid diket som heter Bredeväg gick vi till höger. Som vanligt var det svårt att ta sig genom grinden ut till ängarna. Några dristade sig till att klättra över, andra under taggtråden. Några tog av sig ryggsäckarna och blev smala nog för grinden, denna grind som heter vinkelgenomgång, man går först åt höger, sedan åt vänster. Är man för tjock fastnar man mitt i.

På vägen till ängen kom snart ett nytt hinder, en stege som vi snabbt svingade benen över. Vi såg åter den blåa markeringen. Östersjöleden! Man kunde också kalla den boskapsleden, för det fanns hundratals kor och kalvar på ängarna. Vi fruktade att det kunde finnas en och annan tjur också. Ett stort exemplar av rasen blockerade vägen för oss, där vi diskret smög längs staketet. Vi tog det säkra före det osäkra och krånglade oss mellan två taggtrådar. Med varandras hjälp gick det bra.

Så bar det iväg på en hög vall som avgränsade motorkrossbanan från modell-flygplatsen. Vi gick ner till stranden och möttes på nytt av den djungelliknande växtligheten. De första fick bana väg för dem som kom efter. Snart såg vi ut över bukten. Längst ut fanns Öresundsbron och en stor mängd nybyggda vindkraftverk, 48 stycken, belägna på Lillgrund. Världens tredje största vindkraftpark. I förgrunden flera fiskebåtar. Vilken bild, tyckte jag, man såg både båten och dess spegelbild i stiltjen!

Efter kaffestund vid långbordet gick vi vidare österut. Vi hoppade över en stege in på naturreservatet, förbi skytteklubben. Ingen röd flagga var hissad så det var fritt fram ... nästan i varje fall. Först var det Ammerännan som skulle forceras. Bron är numera spårlöst borta, men en cementbrygga finns på ett annat ställe. Det var mycket vått. Grästuvor kunde man hjälpligt hoppa och ta sig fram någorlunda torrskodd på. Nu var vi framme vid staketet till skjutbanan och några ville ta sig upp på banvallen. Det var inte den sanka marken som avskräckte deltagarna utan nya kor i massor. Nu fick det vara nog! Vi delade på oss. De övermodiga hoppade vidare och de förnuftiga gick upp på banvallen.

Jag ber om ursäkt för dessa äventyrligheter. Allt gick dock bra. Djuren är förmodligen väldigt beskedliga, men man kan ju aldrig veta. Vi som gick vidare fann att både djuren och träskmarken snart tog slut. Så gjorde även vandringen vid Ljunghusen. Några vandrade hela vägen till Höllviken, medan jag ensam tog bussen dit (ont i foten). 6 km var det till Ljunghusen och 8,5 till Höllviken.