Vandring 12/2007: 26 september, Kurland – golfbanan – Stavstensmonumentet – Skåre – Maglarps nya numera avkristnade kyrka – Maglarps gamla kyrka – Skåre. 14 deltagare. 8,5 km.

I onsdags klev vi på bussen i Höllviken och styrde kosan mot Kurland. Gruppen bestod av 14 natur- och kulturintresserade kvinnor i ålder 50+. Klockan var 8.20. På bussen blev vi intervjuade av fyra "hållplatsvärdar" som ville veta hur chaufförerna uppträder. Ja, nog var det många vid det här laget erfarna äventyrsresenärer som kunde berätta ett och annat. Mest positiva saker förstås.

Vi blev avsläppta vid Kurlands hållplats mellan Skåre och Albäck. Tvärs över golfbanan var det tänkt att vi skulle gå, ner till stranden. "Det finns ju en väg, både på kartan och i verkligheten!", sa jag. Gruppens golfspelare varnade dock och sa att det var på egen risk. "En golfboll i huvet och det är kört." "Golfbanor är ofta mycket vackra", denna bit var särdeles pastoral, om det bara inte var den överhängande faran för vilsekomna golfbollar. Hör man "fååår", ska man kasta sig på marken och skydda huvudet! Allt gick bra.

Väl framme vid strandkanten såg vi med egna ögon att vågorna farit fram lika våldsamt som på andra stränder vi sett. När regnandet och stormandet var som svårast fick man stänga av vissa "hål" på grund av översvämning. Vi passerade Stavstensmonumentet men konstaterade att vi redan hade sett det på nära håll och läst på alla skyltarna. Det var den 9 maj i år som detta hände och den 13 december 1715 som Karl XII landsteg här.

På flintastranden fram till Skåres skansar var det svårgånget. Här blev fältet av vandrare mycket långt. Vi gick över vägen till Maglarps kyrka. Nåja, kyrka är den inte längre. Den avkristnades den 20 maj 2006. Rivningen påbörjades helt nyligen, den 2 september. Man hade redan lyft ner tornet. Det stod på marken. Alla fönstren var borttagna. Detta var det vi kunde se. Mycket mer har hänt förstås. Om ni vill läsa mer kan ni gå till http://sv.wikipedia.org/wiki/Maglarps_nya_kyrka.

Vårt mål var nu i stället Maglarps gamla kyrka. Vi gick på den för oss välkända vägen som ledde till E6:an, det gjorde den åtminstone förra gången vi gick där. Men vad nu då? Vägen tog slut. Den hade blivit åker. Nu började äventyret! Ett uttryck som vi tar till när allt inte är som vanligt, lätt och trevligt. Fast det var inte svårt heller egentligen. Det gick bra att gå längs den nyplöjda åkern ända fram till E6:an, som vi säkert tog oss över. Vi tar inga risker i trafiken. Nu var vi snart framme vid kyrkan. Den var öppen. Vaktmästaren som hade lovat att låsa upp den för oss hade hållit sitt löfte. Tack för det! Han var själv inte där, så vi såg oss omkring på egen hand. Inte så länge, för solen lyste utanför och kaffetåren lockade. Vi bar ut stolar och bänkar (kanske inte alla!) i solskenet och fikade en stund. Inte så länge det heller, för nu skulle vi tillbaka till stranden och buss 182 och tiden tycktes rinna iväg. Den gör ju det när man är många och man är nyfiken. På åkrarna blommade det vitt. Det var jordgubbarnas andra vår. Självplockning om några veckor kanske?

Nu undrar man, hann vi med bussen? Nej, inte riktigt. Några var på plats, när bussen kom "just in time" i Skåre. Vi frågade hövligt om den kunde dröja en stund och invänta de andra. Chauffören utlovades högsta poäng vid nästa marknadsundersökning. Jodå, det gick bra. Alla kom med hem. Nästa buss gick inte förrän ca 2 timmar senare, så stort tack till chauffören.