Vandring 5/2006: 29 mars, Tivolihusen i Skåre – Kämpinge – Höllviken. 11 st. 8-12 km.

I dag åkte vi med bussen till Skåre. Några tycker kanske att jag har en viss förkärlek till att börja vandringarna i Skåre. Det erkänner jag gärna att jag har. Jag tycker att det blir en skiftande tur, som man kan göra vid alla årstider. Det är ängar, stenar, byar (nåja, en bara), ålabodar, skansar och sand.

Vi gick av vid Tivolihusen liksom vi gjorde tidigare i år. Hur var det nu med Tivolinamnet? Jo, enligt Ingrid Wall på Trelleborgs Allehanda:

Troligen kommer namnet från att en person med anknytning till tivolibranschen var bosatt i området. Denne man lär ha ägt en karusell som stod uppställd vid bostaden och gav upphov till namnet.

Vid Stavstensudde såg vi stavstensmonumentet i horisonten. Det är rest till minne av att Karl XII år 1715 steg i land på fosterjorden efter den långa ritten och kalabaliken i Bender.

Vi vände kosan mot väster. Efter några konstifika hus och delar av hus, husgrunder mm var vi framme vid Skåre Skansar som vi klättrade upp på. Konstigt att det är så kul! Jag tycker det i varje fall. Tre meter över havet har man en mycket bättre utsikt!

Jag citerar Länsstyrelsens hemsida. Läs det den som orkar. Intressant förstås:

Vi vände blickarna mot Maglarps kyrktorn. Jag citerar nättidningen Världen idag:

Det har varit en vacker helgedom. Men de röda tegelväggarna börjar allt mer likna ruinhögar. Rasrisken är uppenbar. Kajorna har tagit över. Runt korsen på kyrkogården virvlar löv och hänger rikligt med spindelväv. Henning Mankells film Innan Frosten kunde väl knappast hitta en mer lämpad kusligt suggestiv miljö. Vi har inte råd att bevara, heter det. Och kyrkobesökandet minskar. Regeringsrätten har givit tillstånd att riva den 100 år gamla kyrkan. Och någon påtalar hurtfriskt på insändarsidan, att Gud inte enbart bor i kyrkor eller kapell.

På väg in i Skåre fiskeläge upplevde jag igen den sällsamma känslan av att som vandrare få ”intaga” ett fiskeläge, liksom jag gjorde många gånger under min Skåne-runt-vandring åren 1997-2001.

Någon fisk kunde vi inte få köpa, men i en fiskebod hälsade vi på en man som inrättat en mysig hemvist åt sig och samlat många museiföremål. På sommaren säljer han glass och souvenirer här.

En modern stuga mitt i den gamla bebyggelsen tilldrog sig vårt intresse. Vi kikade ogenerat in genom de stora fönstren. Sovalkoven på loftet var verkligen inbjudande. Ägarinnan kom ut med en liten pudel på armen och hälsade på Gussi och oss andra. Hon gav oss förhoppningar att få se massor av sälar lite längre fram. En rundvandring i bebyggelsen välkomnades av alla. Git Gays hus hittade vi inte. Det hade åtminstone tidigare blommor målade på gaveln. Körsbärsträden blommade inte än, så dem kunde vi inte heller hitta. Träd är väldigt anonyma på vintern.

Sälarna, då? Fanns det några sådana? Tur att Lena hade kikaren med sig, för annars hade vi utsett "ålakrågorna" (skrakarna) ute på revet till sälar. Inga sälar, alltså. Men rådjur såg vi springa på fältet och hästar, till synes nervösa hästar, som sprang fram och åter vid Fredshögs ridskola. Jag gissar att vi skrämde dem en smula, 11 damer i färgglada kläder, glatt samspråkande.

Nu var vi inne på välkända marker, där vi gått flera gånger tidigare under våra vandringar. Vid fiskebodarna i Fredshög var det ingen som ville vila de flitiga fötterna på den gamla bänken med den fantastiska utsikten över havet. Snart var vi i Kämpinge och våra vägar skiljdes åt. Några bodde där, andra traskade vidare till Höllviken. Dagens sträcka blev således antingen 8 eller 12 km. Bra kämpat alla 11 deltagare!