Vandring 4/2006: 15 mars, Falsterbo Strandbad – Ängsnäset – Skanörs Ljung – banvallen – Höllviken. 12 st. 12 km.

I dag tog vi bussen kl 9.15 ända till Strandbaden i Falsterbo. På Ålavägen vek vi av mot stranden och fann vår kära trädskulptur där en gruppbild togs förra gången vi gick här. Sammalunda gjorde vi nu. Snart var vi på den frusna sandstranden som vi följde en bit. Åsa tyckte att hon ville kolla läget och klättrade upp på sanddynerna. Vi andra följde efter. Då såg vi hur den strandrågsbevuxna sandreveln växte ut från fastlandet med lagunen innanför.

Vi följde reveln i den svaga motvinden ända till dess yttersta spets, där vi såg det relativt djupa sundet till andra sidan. Vi kunde konstatera att det inte skulle gå att komma över till andra sidan utan att bli mycket våt. Vi beslöt att försöka göra om vandringen i augusti och då vada över till Ljunghusensidan.

På återvägen skingrades truppen i två fraktioner. Den första gick i förväg och letade efter en lämplig plats för vila och lunchrast. Den eftersläntrande gruppen fascinerades av en ilandfluten jättestock, 5 meter lång och 70 cm i diameter. Ingen bra teori kunde vi enas om. Träslag och ålder, nej, det var för svårt.

Vi intog kaffe och diverse läckerheter vid en backe i lä för östliga vindar. Sedan blev det ånyo en äventyrsvandring i okända marker. Över stättan till Skanörs Ljung hittade vi ett brett vattendrag som vi omedelbart trodde var Ammerännan. Vi hittade genast på en ny vandring som skulle utforska denna ränna. Döm om vår förvåning när vi förstod att vattnet var en annan ”ränna”. Nåväl, vi tog oss över den på en bro och fortsatte över Ljungen i riktning mot Hagarondellen, där vi sade farväl till Ann-Sofie och Åsa, som hade lite bråttom hem. Vi såg dem med nollmarginal hinna med bussen kl 11.30.

Vi andra fortsatte över Ljungens puckelpist, snöstigar och frusna vatten till skjutbanans parkering till banvallens bekanta led. När vi kom till Ljunghusen trodde vi att vi skulle hinna med bussen kl 12.30, men se det gjorde vi inte. Vi missade den med någon minut bara. Det innebar att vi beslöt att fortsätta vandringen till Höllviken. En stund efter kl 13 var vi framme. Då visade Ingers stegräknare att vi gått hela 12 kilometer.