Vandring 2/2006: 22 februari, Strandbaden, Falsterbo kyrka, Falsterbohus, Frankhusen. 8 deltagare. 7 km.

Vi steg av bussen vid Strandbaden och gick över isig mark in i Falsterbo stadspark. Vi spanade genom träden efter kyrkans siluett, för kyrkan var vårt nästa mål. Stigarna genom den vackra parken gick lite kors och tvärs, så vi gick antagligen inte den genaste vägen. Men varför skulle vi? Då hade vi kanske inte sett den gula ”meditationsbänken” och kommit att tala om meditationer. Vi hade inte bråttom. Tids nog skulle kyrkan dyka upp. Det gjorde den. Men man fick tänka på att den ligger lite nergrävd i sanden, eller snarare utgrävd ur den sand den en gång nästan begravdes i. Den kunde till skillnad från Kämpinge kyrka räddas.

Kyrkan var låst, så vi tog oss lite tid att gå en stund på kyrkogården i stället. Där såg vi vid minnesankaret det frusna blomsterhavet efter en känd person från Falsterbo. Vi såg gamla familjegravar omgärdade med murar. Namnen på gravstenarna var bl.a. Hamilton och von Essen. Det såg inte ut som om någon skötte om gravarna längre.

Över backen vid museet och den lilla möllan stannade vi en stund och konstaterade att den oansenliga låga vita byggnaden var fågelstationens härbärge, som vi läst om i tidningen. Museet är bara öppet om sommaren. Det är väl värt ett besök.

Längst nere vid stranden finns en stig i sanden som leder in i ett risigt buskage. Den följde vi och kom till en låst port till en villa. Deras badväg alltså! Tillbaka och upp i bebyggelsen och ner mot stranden vid nästa tillfälle. Barbro pekade ut huset där hon varit barnflicka och Inger och Barbro kunde berätta att de varit på sjukbesök i flera av husen under deras yrkestid som distriktsköterskor.

Gående längs med staketet till Falsterbohus berättade vi minnen från restaurangtiden för varandra. Birgitta hade blivit så flitigt uppvaktad av en man att hon flytt därifrån i panik. Jag själv hade blivit bjuden på bakad potatis och löjrom som läcker förrätt till en middag efter min examensuppsats. Den flotte kavaljeren var en falsterbopåg som delat uppsatsmödorna med mig. Det var 1971 och i grevens tid för snart stängdes hela byggnaden och gjordes om till lägenhetshotell.

Vid slottsruinen konstaterade vi att den besågs bra nog på håll. Vidare in bland villorna kom vi till en trädgård där vi vid förra vandringen i höstas sett en man plantera ett stort träd. Det stod kvar, men frågan ställdes, vad det är för ett träd? Högt och rakt är det. Vi fick reda på namnet den gången men ingen mindes nu. Inga-Lill, minns du? Ja, visst ett afrikanskt tulpanträd.

Så kom vi äntligen till Josef Franks omtalade hus. De är fem till antalet och ganska oansenliga. Flera hus i omgivningen tycktes ha plagierat stilen på hans hus. Formen är kartongliknande av funkistyp. Fast ett av husen anses likna ett skepp med styrhytt och allt. Framför det huset byggs nu liksom i höstas ett enormt hus. Blir det aldrig färdigt? Det huset kommer att skymma horisonten för fartygshuset ovanför. Säg oss den lycka som varar för evigt!

Vi kikade ut på golfbanan och ansåg att kusten var klar. Inga bollar i sikte som kunde störa oss eller som vi kunde störa. Vid klubbhuset vek vi av uppåt Kärleksstigen men nu framfördes det önskemål att titta på det mest omtalade huset i Falsterbo de senaste åren. Det ligger på vägen ovanför. Byggnadskostnaden lär vara upp emot 80 miljoner kronor.

Vi studerade tångvallarna på nära håll på nytt. Dem ser man överallt på Näset. Ann-Sofie sa att de finns i Ljunghusen också. Några ord om dem. Jag tycker nästan att de är det mest spektakulära här med tanke på deras ålder och längd. Jag citerar Lars Dufberg fritt:

Vallarna kallades förr tångdiken där dike är danska för vall. Innehållet är bandtång, sand och grästorvor. Blåstång duger inte i detta sammanhang. Gräs- eller bandtången ruttnar inte vilket blåstången gör. Den bara torkar. Det kunde ta sju till tio år att bygga upp en tångvall till full höjd, minst 2,5 alnar, dvs. 1,60 meter. Varje jordägare med mark som gränsade till tångvall ansvarade för skötseln av sin del. Totalt fanns 3 mil tångvallar i Skanör och Falsterbo. Att tång användes berodde på bristen på sten och virke. Stenen som fanns användes till byggnader och träden som bränsle. Tångvallarna skyddade de odlade markerna mot de lösgående kreaturen samt mot kortvariga högvatten. Tångvallarna skyddas av lagen om fasta fornlämningar och åverkan är straffbar.

Christina Gustafson skriver i SDS den 16 mars 2005 bl.a:

Hägnaderna går tillbaka till 1500-talet. Förbättringar fick ske varje år för att hålla dem i stånd. Gustaf Martini basar över Skogsvårdsstyrelsens gröna gäng i Vellinge kommun. De är i färd med att frilägga den sammanlagt 2,5 kilometer långa tångvall  från Strandbadsvägen mot Falsterbovägen. En så lång tångvall finns inte någon annanstans. Den är unik. Han säger att man kallade bandtången för ålagräs förr. (Det är ett passande namn!) Nu är vallen frigjord. Konstruktionen är alltid densamma. Ena sidan sluttar, medan den andra är tvär för att hindra kreaturen från att ta sig över. Allmänheten reagerar uteslutande positivt när de passerar det gröna röjargänget, säger Gustaf Martini.

Så var tiden inne att gå till närmaste busshållplats som visade sig vara "Triangeln". Gussi och Birgitta hade mer ork kvar och vandrade vidare, dvs. till Ljunghusen. Heder åt ett sådant initiativ! Vi andra gick i dag ca 7 km. Bussen kom kl. 12.