Vandring 18/2006: 6 december, Flommens golfklubb – Måkläppen och åter. 14 st. 9 km.

Vi träffades vid Flommens golfklubb i Falsterbo, dit vi bilande tagit oss. Klockan var halv tio och vädret överraskande bra. Både dagarna före och efter var det ösregn och hårda vindar som gällde. Det låter tjatigt men vi hade tur igen. Onsdagar i udda veckor är tydligen generellt dagar med bättre väder än andra dagar. Skämt åsido, vi slår oss inte för bröstet utan tar tacksamt emot solstrålar och måttliga vindar på våra vandringsdagar.

I svag motvind, som gav oss röda rosor på kinderna, gick vi ut på Måkläppen, som numera är en halvö fastvuxen vid fastlandet i höjd med Falsterbo fyr. Man går längs badhytterna och försöker hitta stigen som går ut på halvön. Sedan börjar den långa vandringen i sanden. Det var fascinerande att betrakta vågornas spel och deras påverkan på stranden. En tydlig erosion pågår hela tiden.

Sjömärket som tidigare stått på land befann sig nu ca 10 meter ut i vattnet. Det vackra vraket som några av oss såg blottlagt första gången för två år sedan och sedan översandat förra året syntes nu inte till.

Samtidigt påförs ny sand, så Måkläppen har flyttat sig från ö-läget ute i havet till den aktuella landförbindelsen. Ann-Sofie som varit medlem i Måkläppenföreningen sedan 70-talet berättade att hon besökte ön på den tiden den var en riktig ö. Då var det efter en båtfärd som föreningen bistod med på medlemsdagen. Vi har även sett hur Skanörs norra revel har vuxit på senaste tiden.

Jag berättade för min medvandrare att en god vän sagt mig att hon nyligen varit på Måkläppen och att havet bokstavligen kokat av sälar. "Det gör det nu också!", sade medvandraren. Jag tittade förvånat ut över viken och såg att det som bubblade och skummade därute var levande varelser, massor av sälar. Vi gick närmare och såg att knubbsälarna på stranden på reveln bakom fortsatte att hoppa i vattnet (nåja hoppade, kröp eller vad säger man om sälars gång?) efter dem som redan var på väg. De närmade sig oss, var de nyfikna på oss 14 vandrare i färgglada kläder? Ja, så var det nog. Sälar är väldigt nyfikna. Vi bestämde oss för att sätta oss och fika just där för att se vad som hände. Efter mina sex besök på Måkläppen vad det första gången jag såg så många sälar på en gång.

Då nåddes vi genom ett telefonsamtal av budskapet att vår vandrarvän Mona dött tidigt på onsdagen. Då fick vi annat att tänka på. Det blev en fikapaus med många känslor. Vi var tacksamma för att Lars, hennes man, ville att vi skulle få veta det under vandringen. Hon var med på flera vandringar ända tills hon blev akut sjuk och fick sluta. Enligt Lars var hon väldigt glad över de vandringar hon fick vara med om.

Ja, efter kaffet fortsatte vi en bit till och vände sedan tillbaka. Det var en stor lindring att få vinden i ryggen och återfärden gick på en timme. Vi skildes åt klockan halv ett. Ingers stegräknare visade 9 kilometer.