Vandring 17/2006: 22 november, Fredshög – Almnäs gård – Räng – Höllviken. 12 st. 10 km.

Vi hade tur med vår vandringsdag igen. Efter dagar av blåst och regn upplevde vi en klämdag med blå himmel och måttlig vind. Man kan bara instämma i att vädret är fullständigt oförutsägbart på lokalplanet. Har man bestämt en aktivitet så utför man den! Det gjorde vi ju förra gången i regn och snålblåst. Hoppas att ingen blev förkyld!

Vi åkte med buss 380 till Fredshög och gick rakt norrut med vinden i ryggen. Det innebar att vi hamnade på den konstgjorda kullen som innefattar någon slags militär konstruktion. Trelleborgsbiologer har examinerat växtarterna som etablerat sig här och funnit hundratals. Stående flera meter över havet och spanande över slätten diskuterade vi vindkraften i form av fem stora möllor. Hördes de? Nej, inte så mycket, men om man bor intill kanske man hör dem.

Flera av oss hade hört ett radio- eller TV-program som rapporterade att Sverige hamnat ordentligt på efterkälken i vindkraftskarusellen. Vi hade också hört att det bland annat kunde bero på att Sverige är världens mest annorlunda folk. Plötsligt stod tre herrar framför oss som bekräftade teorin om att vi endast träffar på maskuliner på våra vandringar, tre bönder som utövade sina jobb med hjälp av en traktor. Raija kände den ene mannen och vi hade vissa svårigheter att skilja oss från dem. Det ska ju vara en bonde i år. Skämt åsido, det var ett kul möte.

Nu följde ett försök att ta en genväg tvärs över en golfbana. Golfbanans gröna gräsmattor tog dock snart slut och ett betstycke kom i vägen. Det var ganska lättforcerat om än lerigt efter dagar av regn. Vi svängde åt öster längs en odling. Vi smakade på de gröna bladen och diskuterade vilken slags växt det var. Någon sade raps och det visade vid en senare konsultation av expertis vara riktigt. Kålsmaken var rätt. Raps är kål, sa han.

Höger, vänster, höger, vänster, leran växte på skorna, men alla hade som tur var gåriktiga skor, så det var ingen fara och ingen klagade. Så ropade någon, vi har funnit en väg. Nåja, väg, nästan väg i varje fall. Snart var vi åter på asfalt. "Genvägar är senvägar", sade jag, för jag hade velat slippa en omväg runt golfbanan, men fått klafsa genom betor och raps i stället.

Vid gården Almnäs tittade vi på de exotiska djuren. Hjortarna hoppade käckt på alla fyra benen samtidigt. Vi talade med lantbrukaren Sture Jeppsson, som berättade att man avlade både dovhjortar och sikahjortar kommersiellt. Vi glömde att fråga om man sålde djuren för avel eller sålde köttet. Vi antar att det var för avel. Det fanns även bl.a. påfåglar och lamadjur. De sistnämnda var dock inomhus över vintern. Vi fikade på en vall och delade ut diverse utmärkelser till flitiga vandrare. Två enorma tjurar stod och bligade på oss. De såg väldigt fredliga ut men ingen hade velat möta dem utan stängslet emellan. De var mycket större än de tjurar man ser stickas ner på arenorna i Spanien.

Leran och vattenpölarna tog inte slut men var man skicklig kunde man hitta grässtråk att trampa på emellanåt. Pilalléerna var så lika varandra att flera inte kände igen vägen som vi gått förra året. Fast när vi kom till åkern där vi gick längs träden och platsen där vi fikade väcktes minnena. Ån som vi inte klarade att hoppa över var också välbekant. När vi kom till Rängs Sand visste vi precis var vi skulle vika av för att komma ut på cykel- och barnvagnsvägen till Kämpinge. (Vi missade tyvärr Åsa, som cyklande försökte hitta oss.) Så skildes våra vägar för denna gång.