Vandring 16/2006: 8 november, Hököpinge – Eskilstorps ängar – Vellinge. 12 st. 8,5 km.

Vi tog bussen till Vellinge klockan 8.41 från Höllviken C. Det var 12 tappra deltagare som mött upp, trots regn och blåst. Temperaturen visade på hela 10 grader, så ingen behövde riskera att förfrysa fingrarna och tårna. I Vellinge bytte vi till 150:an och steg av vid busshytten i Hököpinge, Snickarevägen. Där tog vi som inte redan gjort det på oss regnbyxor och vantar. Alla var väl utrustade för dagens klimat. Utom en, som saknade regnbyxor. "Skall snart inhandlas!", lovades det.

Väg västerut dök upp och den 3 km långa promenaden ut mot stranden påbörjades. (Promenad förresten, det betyder vandring i lust- och/eller njutningssyfte. Det är väl precis det vi sysslar med. Så bli inte förolämpade när någon säger att vi promenerar, som jag blev för en tid sedan, innan jag slog upp ordet!)

Vi gick mot stranden och Eskilstorps ängar. Det var västlig vind och således motvind. Regnet slog rakt emot oss alltså. Vi var tacksamma för att det inte var kallare. Det var kallt nog, om man säger så. Vantarna blev våta och ett tips kom fram att det är en bra idé att ta med extra vantar och även plastpåsar att trä över vantarna. Vi var ganska upprymda över att vi för en gångs skull hade "dåligt" väder. Vi har ju haft en otrolig tur med vädret hela tiden vi hållit på. Många var nog också stolta över att vara ute i dag, när alla andra säkert satt inne och kurade.

Nåväl, det var dags för fika, när vi fann en rolig plats att fika på. Den erbjöd lä för vinden, annars var den inte en drömplats för fikat, en jättelik halmbal. Vi balanserade in på det gungande underlaget och fann var sin plats att sitta på. Det var en syn för gudar! Det tyckte nog också alla de vinkande personerna som körde förbi oss i sina Volvobilar!

När vi fortsatte vandringen mot väster tyckte vi att vinden mojnat och regnet avtagit. Det kunde också vara så att vi vant oss. Vi kom i varje fall till ängarna, där vi letade upp den cirkelformade vallanläggningen och stod undrande framför den. Vattnet fyllde "vallgraven" så ringformen framträdde mycket tydligt.

Jag läser på Länsstyrelsens hemsida följande: 

Centralt på ängarna ligger en av grästorv konstruerad ringformad vallanläggning. När denna tillkommit eller hur den använts är inte klarlagt, men kan ha tjänat som inhägnad i samband med export av oxar på 15- och 1600-talen. Mellan holmarna och fastlandet finns i de grunda vattenområdena spår efter pålrader, vilka kan ha tillkommit som skydd för en hamnanläggning. Lämningarna är av marinarkeologiskt stort värde.

Färden fortsatte längs ängarna och den idylliska "byvägen" med några få hus. Vid en liten brun fint belägen föreningsstuga trängde vi oss genom nålsögat (vad heter sådana portar egentligen?*) in på ängarna. Gräset var enormt grönt och har enligt samma sida på internet hög beteskvalitet. Trots detta fanns varken kor eller hästar kvar här. Kanske det är EU-bestämmelsen om sista datum för utomhusbete som satt gränser här också, liksom vi fick höra på Skanörs Ljung vid förra vandringen.

Snart fick vi krypa och klättra igen, under eller över, vilket vi föredrog. Vi kom till en gård utan namn på kartan och efter cirka tre kilometer till bebyggelsen som heter Kronan på Vellinge Väster. Där låg den vackert gula halmen och de jordiga sockerbetorna i högar. Björkarna var gula de med, liksom majsfälten efter skörden. Å, så fint det är på hösten! Med vinden i ryggen och ingen nederbörd längre kändes det extra härligt!

Vid busshållplatsen skedde den högtidliga utdelningen av utmärkelser åt flitiga, rödkindade äventyrare efter 10, 12 och 20 gånger. I dag hade vi gått 8-9 kilometer. Vi tog avsked i Höllviken klockan 12.15.

* En uppmärksam läsare av hemsidan har berättat att genomgången heter vinkelgenomgång.