Vandring 15/2006: 25 oktober, Skanör – Ljunghusen – Höllviken. 14 st. 6 km.

Vi samlades vid bussen i Höllviken och åkte till Skanör. På vägen plockade vi upp flera deltagare till. Till slut var vi 12 stycken damer som steg av vid Stefan Löfvings väg, där stod de sista två och väntade på oss. 14 alltså som gick längs ”diket” i Skanör som heter Bredeväg. Ättebäcken rinner i det.

Vi gladde oss mycket åt det fina vädret efter flera dagar av regn. Att det dagen efter, på torsdagen, skulle komma att blåsa kraftigt, var vi förvarnade om. I efterhand kan vi förvåna oss över att vi än en gång lyckades "pricka" in en fin mellandag. Tack!

Det blåa tog slut och vi fick själva hitta ett ställe att hoppa över taggtråden på. Det bar uppför efter staketet upp på tångvallen som löpte hela vägen. Trots detta valde vi en svårare väg, ut på motorbanan. Den var gyttjig och mjuk efter nattens regnande. Skorna blev ganska leriga, lera som snabbt försvann under nästa etapp genom "djungeln" nedanför gamla soptippen. Gräset tvättade skorna rena.

Kort därpå var vi ute ur djungeln vid Hölls lilla båthamn med de pittoreska hoddorna. Att kaffestunden var inne kände vi genast när vi såg bord och bänkar. Fyra medlemmar "belönades" med diverse utmärkelser. Jag konstaterade att hela 13 stycken nu har gått med i kultur- och äventyrsvandringarna 10 gånger eller mer. Kul!

Vi gick vidare in i naturreservatet och såg en samling kor i en hage. Mannen som samlade ihop dem sa att de inte fick gå ute längre enligt en EU-bestämmelse. Gräset är inte längre så näringsrikt. Mannen upplyste oss också om att man hade fällt en mängd björkar längre fram längs vår väg. Fröbjörkar är ett otyg som sprider björksly runt omkring.

På skjutbanan var det fritt fram, men genast efter vår passage hörde vi flera skott. Konstigt, ingen röd flagga var hissad. Vi letade oss fram till en skranglig bro över vattendraget Ammerännan. Där fann vi en blå pil igen! Vi var på rätt väg. Som om vi inte visste det! Nu var det björkskog som gällde, vackra vita stammar i egendomliga formationer. Över hygget med vita stammar i prydliga bitar på marken och så var vi framme vid staketet till fårbeteshagen. Vi beslöt att på djärvt äventyrsvis att hoppa över staketet och satte en medhavd vinkork som skydd på en utskjutande tagg. Det ska påpekas att tillhörande flaska stod hemma i köket. Korken finns med i bra-att-ha-med-asken.

Fyra hundar och lika många mattar övade att fösa ihop fåren till en skock. Mattarna var mycket duktiga med hundarna, men de lyckades inte med oss. Vi spred ut oss på sedvanligt vandrarvis och tog oss över ett staket till, men denna gång på en bekväm stätta. I den nya skogen passerade vi skogsbåten som några av oss kunnat studera under många vandringar. Nu är förfallet långt gånget. Varför ligger den där egentligen? Är den uppkastad av en lokal liten tsunamivåg?

Vid en omkullfallen rikt förgrenad trädstam tog vi det sedvanliga gruppfotot. Så ledde oss pilarna upp på banvallen till Ljunghusens station. Där tog vi hastigt farväl. Vissa ville ta bussen hem, andra föredrog att gå ända till cyklarna i Höllviken.

Jag mätte sträckan på kartan vid hemkomsten och kom fram till att vi gått ca 6 km. De outtröttliga vandrarna som gick hela vägen till Höllviken gick ytterligare ca 2 km. Det kändes att vi idag tagit det lugnt. Vi gav oss tid att stanna och titta och prata. Vi hade ingen tid att passa denna gång.