Vandring 7/2005: 15 juni, Skegrie – Fredshög – Kämpinge och Höllviken. 6 deltagare. 10 km.

Vi tog buss 182 till Skegrie kl 9.17. Vi hälsade Åse välkommen i gruppen.

I Skegrie började vår vandring till Kämpinge och Höllviken via Fredshög. Varför åker man till Skegrie? Jo, för oss vandrare går det därifrån flera småvägar i många riktningar genom det vackra landskapet. Man kan på färden uppleva Skegriedösen, Liebacken, de fem stora vindmöllorna, Fredshögsdösen (Mogrevestenen) och Kämpinge fiskeläge. Mycket på en och samma vandring.

Vi gick av bussen i Skegrie vid hållplatsen Trekanten. Trekanten är ett triangelformat torg med vacker bebyggelse runt omkring. Efter gruppfotografering gick vi de få hundra meterna genom en vacker allé till E6:an, som vi springande tog oss över och stannade till vid Skegriedösen. Informationen på skylten studerades:

1. 

   Dösen är en storstensgrav från den yngre stenåldern, cirka 4200 – 1800 f Kr. Graven är uppförd under dess äldsta skede. Dösen ligger i resterna av en hög, omgiven av stående stenblock. Kammaren består av fyra stora block och ett takblock, vid ingången ligger en tröskelsten.
   

2. 
   

3. En dös är byggd som en kammare av stenblock, vilka bär upp ett takblock och omges av en rund sten eller rektangulär kantkedja av stenar. Kantkedjan begränsar den stenpackning och jord som täcker gravkammaren ända upp till takblocket. I dösar gravlades vanligen bara en person, men i långdösar finns två eller flera gravkammare. Som gravgåva kan den döde ha fått med till exempel en stenyxa samt mat och dryck i ett lerkärl.
   

4. 
   

5. De stora stenkammargravarna – dösar, gånggrifter och hällkistor – byggdes av en jordbrukande och boskapsskötande befolkning. Storstensgravarna benämns också megalitgravar, av grekiskans mega (stor) och lithos (sten). De är våra äldsta synliga gravformer och de uppfördes i allmänhet i närheten av kusterna och längs de större åarna.
   

Därefter gick vi runt dösen och undersökte stenarna för att se om vi kunde finna några skålgropar. Jo, visst fann vi några!

Vi letade efter Liebacken som står i rött på en vägskylt. Vi fann den inte. Det kunde annars vara intressant att veta dess historia. Något att forska i senare kanske?

Förbi två av de fem stora vindkraftverken gick färden vidare. Sedan sneddade vi ner till stranden. På vägen dit provsatt vi ett inbjudande möblemang vid en gård, men nej, inget kaffe serverades där. Vid stranden fann vi däremot en fin plats i gröngräset där vi intog vårt medhavda kaffe. Snart var vi framme i Kämpinge där våra vägar skildes åt.