Vandring 2/2005: Knösen runt, 7 april. 6 deltagare. 10 km.

Jag fick blodad tand av förra vandringen och lust att fortsätta gå ut i våra fina omgivningar och ta med mig bekanta och obekanta. Jag tog mikrofonen efter gymnastikträningen i tisdags och frågade om någon ville följa med ut på äventyr. Inga-Lill var först. Sen kom Christina, Raija och Irene. Monica från bokklubben ville också följa med.

Turen var nästan identisk med den vi gjorde den 9 februari, dvs. buss 100 till Stefan Löfvings väg i Skanör. Vandring ut på Knösen, runt udden, Skanörs slottsruin, Skanörs centrum, buss 100 tillbaka till Höllviken. Herr Löfving var en estnisk kaparkapten, som bodde en tid i Skanör. Man har gett ut hans dagbok. Den skulle man gärna vilja läsa. Undrar om det står om sjörövaröverfallen han påstås ha gjort på fartyg i Öresund. (Christer Melin)

Vi skrattade åt dinosaurien och beundrade den vackra ljungen i minneslunden. Men nu var det april och nässlorna stack upp sina gröna huvuden på tångvallen invid Bredeväg. Christina hade många underhållande berättelser i bagaget, bl.a. om när hon i barndomen tvingades ut på nässelplockning till föräldrarnas vårmiddagar. Vännerna smakade på den härliga soppan och undrade om hon ville plocka nässlor till dem också. O ja, det vill hon gärna, svarade … hennes mor.

Jag ska berätta lite mer om Bredeväg. Jag har läst i Christer Melins utmärkta bok ”Från A till Ö” och citerar fritt. Annat namn är Ättebäcken. Den är omgiven av tångvallar. Tidigare fanns det mer vatten i bäcken. Då var den segelbar. Under medeltiden drog man pråmar ända in till bebyggelsen i Skanör. Det fanns en stenbro vid utloppet. Den är inritad på kartor från 1700-talet.

Vi satt vid en tångvall och fikade. Sälgen hade ludna knoppar. Det var härligt vårväder. Nya berättelser fick vi oss till livs med glada skratt som följd. Tångvallarna omger stora delar av Falsterbonäset. De är fornminnesskyddade. En skylt med R:et i runskrift fanns vid ingången till naturist–campingen Solhejdan, som drivs av naturistföreningen Svanrevet. På sommaren kan man vada över sundet ut till Skanörs norra revel. Där är sanden vitare än vit, allt medan skinnet på hela kroppen blir gyllenbrun ända ut på… nåja tårna!

Vi hälsade på de ljuvligt söta Highland Cattlekorna på vinterbete hos en bonde som förser dem med hö och vatten. Trist föda, men livet har väl andra värden för dem. När vi kom till slottsruinen blev berättelserna så många att den anslagna tiden rann ut. Vi fick hoppa över sjömärket och hamnturen och gå raka vägen till Skanörs centrum och bussen. Så blev denna vandring ändå inte helt lik den förra.