Vandring 13/2005: 30 november, Måkläppen. 11 deltagare. 11 km.

Bilar till Flommens golfklubb, vandring ut på Måkläppen och åter.

För första gången ratade vi bussen för transporten och åkte i stället i tre egna bilar som parkerades vid Flommens golfklubb i Falsterbo. Därifrån vandrade vi ut mot stranden. En bit innan vi kom i jämnhöjd med Falsterbo fyr befann vi oss redan ute på naturreservatet Måkläppen. Den var tidigare en ö och är så alltjämt på många kartor. Men sedan åtskilliga år har ön efter kontinuerlig sandförflyttning närmat sig och slagit rot på land. Lena hade för säkerhets skull med sig en satellitbild som vi orienterade oss med. Det var kanske inte helt nödvändigt för det fanns bara en riktning att gå – söderut längs stranden. Så småningom böjde ön av och vi gick mot fastlandet igen. Vi hade dock starka misstankar att det inte skulle gå att ta sig torrskodd över sundet mellan Måkläppen och Nabben, så vi hade bestämt att under alla omständigheter vända tillbaka klockan 11.30. Men flera av oss var mycket intresserade av att utforska "sundet" en annan gång. Innan vändningen hade vi redan hunnit med fikapausen. Kaffet intogs bakom den enda busken på hela ön, bekvämt placerad på dess sydligaste punkt. Nåja, buske, det var nog flera buskar. Vi fick ju plats alla 11.

Det roligaste som inträffade var mötet med sälarna. Vi såg ca sju kraftiga huvuden som nyfiket guppade på vågorna ett hundratal meter ute i havet. De sågs tydligare genom kikarna, som några damer förutseende nog tagit med sig (en påminnelse för kommande vandringar)! På bilderna som jag tog ser man små svarta prickar som man med lite fantasi kan uppfatta som sälhuvuden. Knubbsälhuvuden närmare bestämt.

Annat spännande som vi upptäckte var vrakdelar från mycket gamla skepp. Vi hittade dem på tre eller fyra skilda platser, från ett mer eller mindre helt skrov till enstaka plankor. Vi träffade också på ett fyrhjuligt motorfordon med förare som antagligen hade någon ö-övervakande roll. Vi tyckte att han kunde ha stannat och berättat för oss om vad han hade för uppgifter. Vi var ju de enda vandrarna för tillfället.

Det känns mycket annorlunda att vandra ut på Måkläppen. Den är stor och öde, fast den ligger så nära tätbebyggelsen. De som inte redan gjort vandringen uppmanar jag att göra det en fin dag redan denna vinter. Passa på före den 1 februari då "säsongen" stänger ön för besökare ända till den 1 november. I vår grupp var det fyra som var "nybörjare". I rask takt gick vi hemåt och kom till bilarna redan klockan ett. Vi kunde konstatera att vi (som vanligt skulle jag nästan vilja säga utan att utmana ödet) haft tur med vädret. Solen lyste på oss större delen av tiden och vinden blåste från väster, så vi hade sidovind. Det var förstås en viss fördel.

Enligt Ingers stegräknare hade vi gått 14 km. Jag tror att det är en överskattning. På 3,5 timmar inklusive paus hinner vi nog gå högst 11 km.