Vandring 1/2005: 9 februari, Knösen runt. 6 deltagare. 10 km.

Denna vandring kom till stånd sedan Anita och jag bestämt att gå ut på Knösen tillsammans med några tennisvänner. Vi fick med oss fyra stycken käcka racketsvingande damer, Åsa, Gertrud, Kerstin och Ulla. Vi tog buss 100 till Stefan Löfvings väg i Skanör. Jag hade sett ut den hållplatsen för den ligger nära vägen ut mot Knösen och har en trevlig tur förbi villorna.

Från busshållplatsen gick vi in i ett trevligt bostadsområde. Där överraskade oss ett dinosaurieskelett i en trädgård. Det såg högst äkta ut, men påstås vara av plast och utgöra en skämtsam 50-årspresent.

Vi gick genom en grind (vinkelgenomgång heter det) över ett naturskönt ”dike”, Bredeväg kallat. Vidare till en gata med vackra träd (nåja, på vintern är skönheten ganska begränsad). Vi tog till höger på Knävångsgatan. Där såg vi den vackra begravningsplatsen som hör till Skanörs kyrka men som ligger en bit från kyrkan. Vi tog oss till minneslunden och vilade där en stund. Utsikten över ängarna var betagande. Vårljungen blommade i flammande lila runt det liggande ankaret. Hästarna betade fridsamt fullt påklädda liksom vi i den frostiga morgontimmen.

Ut på ängarna på den långa raka vägen ut mot Knösagården gick färden. Vi kikade på fåglar och undrade om de tyckte att det var lika kallt som vi. Därför tog vi fram bollarna, de gula tennisbollarna förstås, vad annars i detta bollspelande sällskap? Vi turades om att försöka kasta dem ner i en ryggsäck på lämpligt avstånd. Jag minns inte vem som vann.

Nu var vi ute på själva Knösudden. ”Det är som att stå på Skagens spets”, sa någon. Där två hav möts. Kanske det. Första gången jag var här minns jag att jag också fick en sådan känsla. Men det var kallt och blåste lite snålt, så vi vandrade vidare på andra sidan Knösnäset till Skanörs kyrka. Det blev många vackra vinterbilder på vägen dit. Fruset vatten blir bra på bild!

På läsidan av slottskullen hittade vi vår fikaplats. Efter den var det dags för nästa lek för att få upp värmen. Sagan om Lille Willy och de tre små björnarna fick deltagarna att springa runt och skratta åt den roliga utstyrseln som jag försett dem med.

Sjömärket ute vid stranden lockade oss över två broar. Efter badhytterna, målade i glada färger, kom vi till skogen där vi kastade varpa. Kvinnor som vi var använde vi läppstift som märken hur långt vi kommit.

Grattis, Ulla, ditt läppstift kom närmast pinnen.

Ett besök i hamnen och så var snart cirkeln sluten. Vi tog bussen hem från Skanörs centrum.