"Till en näktergal i Malmö"

av Hjalmar Gullberg

Jag mötte vänner i så många länder -
men varför blev man ensam under skyn?
Jag älskar det, som flyr ur våra händer;
jag älskar det, som doldes för vår syn.
Här ligger jag, en fånge mellan lakan,
och lyssnar i en mörklagd paviljong.
Jag älskar mörkret, och jag älskar vakan;
jag älskar tystnaden, som blir till sång.

I sjukhusparken hänger månens lykta;
det glittrar genom rullgardinens dok.
Nu lyssnar alla sorgsna och betryckta
till Höga visan ur naturens bok.
Den störste sångaren på denna jorden
har kommit för att skingra våra kval.
Jag hör musik och letar efter orden.
Sjung, näktergal, min hemstads näktergal!

Från vilket paradis är stämman lånad,
som tränger in i rummet, där jag bor?
Så sjöng du, när jag föddes i din månad,
för en förtvivlad kvinna som blev mor.
En majnatt hände det, som ingen visste;
vår stora hemlighet kom ingen åt.
Den, som försökte spåra oss, tog miste:
i toner dränkte du min första gråt.

Dig vill jag intill döden efterlikna,
o sångare, som vägrar att bli sedd!
De sökte fånga dig och står besvikna:
på villospår blev jägarskaran ledd.
Dig känner ingen - ingen utom träden
har sett, om du är vacker eller ful.
Snart hörs i toppen trastens sommarkväden
- då tiger du, som sjöng i låga skjul.

Lär mig att inför världen vara liten!
Vad gör det, att jag vandrar mot min höst,
att jag blir ensam, grå och väderbiten?
En majnatts melodi har sprängt mitt bröst!
O näktergal, jag var en gång din like -
nu är jag åter stum och sjunker matt
tillbaka i det anonymas rike...
Det skulle vara lätt att dö i natt.