"Jag bor vid ett rastställe"

av Hjalmar Gullberg

Jag bor vid ett rastställe, långsmalt, havsomslutet:

En utsträckt hand av vildros och susande gräs

som öppnar eller knyter sig. Här är slutet

på kartan över landet, ett yttersta näs.

Ett rastställe också för människan att bada

och bo vid men anlagt för högre bruk än så.

Ty över mitt huvud är byggd en autostrada,

en resväg till södern, den äldsta i det blå.

De höstliga fågelsträckens väg, om våren

den eviga återkomstens. Nedåtvänd

är rastställets båge som rör vid rosensnåren,

av häger och kungsfågel i en urtid spänd.

En strandremsa bara med det låga gräset

som fåglarna valde på sin pilgrimsgång.

Jag bor under vägen som går till paradiset.

O, leva i ett vingbrus och dö i en sång.